Egentligen är det kanske orättvist att klaga över att en bok har brister som jag, om minnet fungerat bättre, hade kunnat förutse. Inte desto mindre tänker jag notera mitt ogillande av hur Natur och Kultur hanterat Carl von Linnés Dalaresa, som till skillnad från hans senare resor gjordes på privat initiativ, varför redogörelsen är mindre späckad med merkantilistiska förslag, även om sådana ändå i viss mån förekommer, liksom redogörelser för de passerade orternas geologiska och botaniska tillgångar, för att istället ge lite mer utrymme åt folklivets gestaltning samt annat som fallit herr botanicus i synen.

För att återvända till ovettet mot förlaget så har de i vilket fall noterat att Linné tycker om latinska namn och att 1700-talssvenska har ett ordförråd som idag är ganska främmande – de som oroar sig för engelskans inflytande borde notera hur starkt franskans var under detta sekel –, och de har därför försett utgåvan med en ordlista. Problemet är att den är alldeles för dålig. Visst kan man ifrågasätta om det är nödvändigt att förklara exakt vilka blommor eller mineraler som observerats (men är det inte det kunde de väl strykas?), men om man nu återger långa citat på latin eller vetenskapliga kontroverser som blir helt obegripliga för ickelatinister, nog borde man väl då kunna förklara dem istället för att ha stycken i stil med »kyrkoherde Bjärkefjärd ansåg att Echium vulgare är en Geotrupes stercorarius, men att detta är fel ser man på Glandulae suprarenales, som är klart fyrkantig«.

Annars är Linné själv en högst ojämn skildrare: ståtliga episoder, som när sällskapet blir attackerat av en ilsken karl efter att ha låtit hästarna beta på fel ställe, avslutas och följs av en notering om jordmånen, observationer om den skadliga inverkan på lungorna och livslängden av att arbeta i stenbrott och förslag på höjdmätning utifrån växtgränser ges i samma lite torra torn som förslag om att låta utrymma Särna socken på jordbrukare och istället låta samer använda den för renbete. han kan dock även vara direkt rolig, som när han polemiserar mot Urban Hierne:

Arkiatern Hierne befaller uti sin inledning till mineralier, att man skall se efter vad stenart finns ordinär i varje provins, vilken observation han säger hava mer att betyda än någon i förstone skulle kunna tro, men vad han därmed menat, har ingen ännu kunnat uträkna.

Tyvärr tycks inte Linné riktigt ta sin egen polemik på det allvar den förtjänar, och mycket i hans bok är som sagt fyllt med diverse rätt tråkiga skildringar av stenar och listor med latinska beteckningar på växter han sett, vilket gör att de höjdpunkter som faktiskt finns ligger insprängda mellan sövande tråkigt material. Avslutningsvis bjuder han dock på ett poem, som kanske inte är så fantastiskt rent lyriskt, men vars bildspråk inte står många efter:

Dig store Skapare och all tings bevarare, som
i Lapska fjällen låtit oss komma så högt upp,
i Falu gruva låtit oss komma så djupt neder,
i Lapska fjällen visat mig diem sine nocte,
i Falu gruva visat mig noctem sine die,
…

De latinska styckena betyder »dag utan natt« respektive »natt utan dag«; Linné säger sig även efter att ha beskådat Falu koppargruva förstå varifrån äldre tiders skalder hämtat inspiration till sina visioner av helvetet.

Dalaresan är kanske inte riktigt lika stark som Västgötaresan, och man får en stark känsla av att Linné för att bli riktigt njutbar skall antingen ges ut med fullständig notapparat eller i starkt begränsat urval. Detta mellanting är lite för mycket en kompromissprodukt däremellan för at göra någon nöjd. ( )