Att recensera ett verk som gavs ut på sjuttiotalet men aldrig igen kan knappast vara till gagn för någon – såvida inte nämnda verk råkar vara en antologi med texter av personer som satt mer eller mindre distinkta avtryck i historiens annaler. Till De stora utopisterna räknas således Platon, Jesus, och Thomas More, vilka väl fortfarande får anses bekanta, och dessutom några mindre bekanta figurer. För att ändå säga något om den omgivande analysen och urvalet får den första sägas vara ränlärigt marxistiskt materialistisk, och det senare vara baserad i första hand på en tanke om att alla utopier är kommunistska sådana. Därför blir det för den naive betraktaren måhända märkligt att inte Marx sådan är med, men troligen är tanken bakom att varje rättänkande läsare ändå var välförsedd på detta område och att utrymme därför borde beredas åt mer obskyra personer. Sådana finns det inte heller brist på.

Verket är uppdelat på två volymer, och i den första finns – förutom de tre ovan nämnda – främst kristna tänkare som i Jesu efterföljd hävdat att då alla skapats lika är det bara en orättvisa som kan förklara varför alla inte är lika, och att denna borde avskaffas. Förutom dessa finns, förutom Platons av filosofer ledda diktatur och Mores mer jämlika kommunistiska stat som gett namn åt genren, även Campanellas byråkratiskt toppstyrda Solstat. I andra delen får främst de tänkare som kämpade i den franska revolutionens spår utrymme. Förutom revolutionärer med drömmar om kommunism finns här även Charles Fouriers (nej, inte han med analysen) falangstärer, kooperationer med halvannat tusende innevånare, som grundas på stordrift men inte på gemensamt ägande, samt Robert Owens försök att via offentlig utbildning dana en Ny Människa.

I dagens ljus framstå dessa mer sentida utopister som de mest förfärande. Även om Owen har poänger att hämta för det riktiga påpekandet att god folkbildning är ett bra sätt att undgå vissa styrelsesätts avarter, så framstår han tillsammans med Fourier som en första gradens fanatiker. Idag vet vi vilka hemskheter som kan uträttas i Ideologins namn, om man bara kan definiera sina motståndare som offer på vägen. Detta är en tanke som tyvärr drabbat det förra århundradet med minst lika stor kraft som rasismens inskränkthet. Det förefaller alltså som om det inte bara är prototypen till socialismen som skildrats, utan även omedvetet en del av rötterna till hur så fruktansvärda brott kunnat begås i denna riktnings namn, trots – eller kanske på grund av – dess i grunden välvilliga budskap. ( )