Till Astrid Lindgrens sjuttioårsdag utkom 1977 En bok om Astrid Lindgren, innehållandes bland annat en bibliografi över hennes böcker på samtliga språk. Tio år senare hade hon skrivit mer, översatts mer, och mer hade skrivits om henne, så 1987 kom Duvdrottningen, redigerad av Mary Ørvig, Marianne Eriksson och Birgitta Sjöquist, med en komplettering till biografin. Ett sådant innehåll hade dock näppeligen lockat andra än bibliotekarier till köp, så halva boken ägnas åt diverse essäer om hennes författarskap, inriktade främst på de mer sagoaktiga av hennes böcker.

Dessa böcker – eller i alla fall de som utgörs av en enda berättelse snarare än episoder – handlar ju tydligt om kampen mellan det goda och det onda; explicit i Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta, och mer indirekt i Ronja Rövardotter, där det är de söndrande krafterna inom gestalterna som skall övervinnas, inte onda män med magisk makt. Detta tema – som jag i brist på bättre får kalla kärlekens (snarast i den teologiska betydelsen) – är en andra röd tråd, och boken inleds också med Lindgrens tal vid mottagande av Tyska bokhandelns fredspris.

Intressantast är kanske Per Beskows och Hans Holmbergs bidrag, som båda handlar just om sagostrukturen; hur Lindgren dubbelexponerar berättelserna så de kan läsas dels som riktiga sagor, dels som utsatta barns flykt i fantasin – eller kanske till och med deras användande av den för att bearbeta verkligheten: Kato blir så Bo Wilhelms bearbetning av styvfadern, och när Kato till slut ber Mio om nåden att få dö kan detta tolkas som Bo Wilhelms insikt i att styvfadern kanske egentligen inte vill vara så ond.

Intressant är också Maria Bergom-Larssons »Astrid Lindgren – en kärleksförklaring«, som trots det panegyriska namnet är en essä över Ronja Rövardotter: hur Ronja måste försöka försona de två rövarbanden, och samtidigt försonas med sin far, det förvuxna barnet, samt själv bli en mognare människa.

Bidragen i Duvdrottningen säger kanske ibland saker som borde vara uppenbara, men å andra sidan är det ytterst sällan de far ut i konstigt teoretiserande. Att deras grundsyn på Astrid Lindgren som en på många sätt medveten författare är korrekt kan dock knappast betvivlas, även om det naturligtvis inte finns något som hindrar diverse uppblåsta typer med förhävningsbehov att komma med trams om sagor och verklighetsflykt. Förhoppningsvis bidrar boken (har bidragit?) med en vaccinering mot sådant, men är kanske annars inte ett måste ens för älskaren av Astrid Lindgren. Den kommer dock knappast göra läsaren besviken heller. ( )