Kollektivromanen er en velafprøvet genre. Den samme historie fortælles fra forskellige vinkler eller den fortælles af forskellige fortællere på skift, og de forskellige stemmer er med til at give en mere sammensat og oplevelse. Desværre virker det ikke i Trude Marsteins Weekend, der endte som en lidt flad oplevelse for mig.

Romanen foregår hen over en weekend i en norsk provinsby. Byens femme fatale Karoline Skramnes holder 50 års fødselsdag, og den ender i skandale, da manden Egil holder en giftig tale inden Karoline hopper på toget. Den historie – plus en masse andre – får vi fortalt gennem ikke færre end 118 fortællere, der har hver deres sorger og egne meninger. Typisk gives fortællingen videre i en kæde: En fortæller ser en komme ind af døren, så overtager den person historien osv.

Hensigten er tydeligvis at give et samlet portræt af byens mange meninger, men det lykkes ikke rigtigt. Der er hjertegribende skæbner imellem, men i bund og grund er der bare for mange stemmer, og de kommer så kort til orde, at det ikke er til at fordybe sig i dem.

Det er også et problem, at fortællerne stort set lyder ens. Hvad er ideen i så mange stemmer, hvis man hele tiden synes, at man kan høre forfatteren bag ved dem? ( )

Jag har lite svårt att bestämma mig för vadf jag ska tycka om denna bok. Den handlar om ett dygn i en norsk småstad. Vi följer detta dygn genom inte mindre än 118 personers perspektiv. Alla personer berättar i jagform vilket gör att till en början kan det vara svårt att hänga med i vem som berättar men det kommer man in i efter ett tag. Det är ett annorlunda sätt att berätta en historia på. Det är mycket skickligt gjort. Vissa karaktärter återkommer medan andra bara finns med en gång. Övergången från en person till en annan sker genom telefonsamtal, SMS eller en blick. Det är väldigt mycket dialog mellan olika personer och språket är därför enkelt. Personernas tankar och livssituation beskrivs detaljrikt och visst speglar det verkliga livet på ett utmärkt sätt. Jag har dock lite svårt för alla dessa karaktärer i boken som gör att jag inte riktigt kommer någon in på livet och på det viset lär känna personerna vilket jag föredrar. Skickligt hantverk av en bra författare som jag kommer att läsa mer av. ( )