Elin Wägner var en mycket märklig författare: av hennes litterära kvarlåtenskap har två tidiga böcker, Norrtullsligan och Pennskaftet, överlevt på bland annat ungdomlig livsglädje och Stockholmsanknytning (icke ett dåligt facit). Av senare böcker är det mesta relativt glömt, undantaget Väckarklocka, en märklig bok på många sätt, inte minst för dess tidiga miljöbudskap, långt innan Tyst vår.

På det hela taget var hela Wägners liv märkligt, och med flera svindlande beröringspunkter med dagens värld – hennes orubbliga pacifism tog sig inte bättre ut då än vad ovilja att bestå Ukraina av liknande skäl gör idag. Att hon åkte ned till ett ockuperat Pfalz för att undersöka rykten om fransk-afrikanska trupper som våldtog lokala kvinnor ger ekon såväl av dagens ryktesspridning om invandrare som statsunderstödda lögner. Att som kristen anse att lagliga aborter trots allt är ett mindre ont än olagliga är en moraliskt avancerad ståndpunkt man önskar fler kunde ta till sig. Att skiljas från sin make men sedan fortsatt stå på vänlig fot med karln (trots hans tyskvänlighet) verkar överraskande samtida. (Hennes trassliga kärleksliv skulle kunna ge stoff till en serie romaner).

Och då har jag ännu inte berört Fogelstadgruppen, rösträttsrörelsen, kooperationen, Rädda barnen eller kampanjen för att kvinnorna skulle vägra delta i civilförsvaret. Eller medlemskapen i De Nio och De Aderton.

För att vara ärlig: allt detta berör inte Ulrika Knutson i detalj i sin Den besvärliga Elin Wägner heller. Det är svårt att tänka sig ett lämpligare objekt för den som vill skriva om första halvan om nittonhundratalet, för Wägner tycks ha varit med nästan överallt, utom möjligen i den lärda värld som hon hyste autodidaktens förakt för. Och ändå känns boken ibland anemisk.

Ett exempel: Wägners ovänskap med Hagar Olsson är känd. Olsson dök upp på Fogelstad, tuppig och konfliksökande. Konflikt blev det också, men Knutson redogör inte varför, mer än i form av ett fördrag som må ha orsakat aldrig så mycket diskussion – att det i sig skulle förmörkat denna kursverksamhet för Wägner framstår som ett mysterium.

Knutson tillstår i förordet att hon tidigare ogillat Wägner. Titeln skvallrar också om ambivalens. Även om en uppvärdering skett, så undrar man ändå om inte den är något motvillig, och att det bidragit till en viss fortsatt distansering. Wägner kommer troligen fortsätta vara ett tacksamt ämne att skriva om. Denna bok lär inte visa sig vara det sista vi hör om henne. ( )