Johan Gabriel Oxenstierna var skalden som tvingades in i statsförvaltningen, enligt den vanligaste förklaringen eftersom Gustav III tilltalades av idén av att likt Gustav II Adolf ha en Oxenstierna vid sin sida. Som statsman var han omvittnat ineffektiv, och själv hade han hellre velat arbeta med sin diktning. Om eftervärlden minns denna diktning är det främst i form av de två längre skapelserna »Skördarne« och »Dagens stunder«, vilka också är huvuddelen av innehållet i den av Svenska akademien utgivna volymen med Oxenstiernas verk.

Båda dikterna är pastoraler, i huvudsak inriktade på att uppmåla ett fredligt, stillsamt lantliv, i kontrast till mer militär möda (stadslivets jäkt nämns inte alls). Det är fina skapelser, hyllningar till en värld med hårt arbete, oskyldiga nöjen och oförstörda människor, baserat i en trots allt någorlunda realistisk syn på tillvaron, även om herdedikternas konventioner ibland tränger sig på och gör att det i »Skördarne« finns en rätt enkel liten kärleksintrig och att unga flickor ibland adlas till herdinnor. Även om det aldrig blir lika urspårat backanaliskt som hos Bellman påminner det ändå en del om hans förmåga att kombinera realistisk svensk vardag med antika förebilder och gudaapparat.

»Dagens stunder« är uppbyggd kring morgon, middag, kväll och natt, och i synnerhet det sista partiet är intressant, med en bild av en avlägsen framtid då tomheten uppslukat världen och allt det som människorna försökt skapa förgåtts, även minnet. Ämnet är tacksamt för poeter, och Oxenstierna hanterar det väl. Resten av dikten når inte riktigt samma höjd, men bjuder ändå på såväl fina bilder av människors tillvaro liksom en del lite konventionella betraktelser, inklusive en hyllning till vänskapen som ålderdomens främsta nöje.

I samlingen finns också två kortare verk: »Disa« är en skojfrisk dikt med fornnordiskt tema, om hur den unga Disa likt Kraka tar sig till kungs vare sig klädd eller naken för att avvärja ett orakelsvar om att halva befolkningen skall offras för att den andra halvan skall överleva en svält. Denna saga laborerar med såväl anakronismer som upphetsning inför den fagra Disas iklädande i fisknät, och tar sig uppfriskande rättfram efter att man läst de tidigare dikterna med deras mer tillkrånglade syntax. »Hoppet«, slutligen, är en kortare betraktelse över sitt ämne, inte speciellt minnesvärd men tydligen ett gott exempel på Oxenstiernas övriga diktning.

Oxenstierna är knappast ett stort namn, och denna volym kommer knappast göra honom till det. Han har dock vissa klara förtjänster, främst i ämne och inställning till det: han är patriot, men påtagligt okrigisk. Det finns passager om götiska hjältar, men också klara uppmaningar till det svenska folket att hellre låta plogen gå över de gamla slagfälten, och endast ta ned svärdet om landet hotas. Att han också lyckas få in ett fördömande av slaveriet ger pluspoäng. Han kanske inte kan återfå en plats på högsta parnassen, men viss ära kan han gott erkännas. ( )