Prästens dotter, Cecilia Ståhl, är urtypen för ett bortskämt barn som inte drar sig för att ljuga, manipulera och driva med sin omgivning. Ingen går säker. Inte ens hennes bästa vän Amanda.

Prästen Johannes första fru dog i en bilolycka och är numera omgift med Reidun som har stora problem att smälta in i familjen Ståhl. Johannes tar sig alltid mer tid för församlingens medlemmar än för henne och Cecilia gör ingen hemlighet av att hon inte vill ha Reidun i sitt liv.

Efter en filmkväll på skolan har Cecilia stämt möte med en kille som hon har träffat via Lunarstorm. Ett möte som visar sig bli ödesdigert.

Maria Wern och hennes team kopplas in för att försöka reda ut vad som egentligen hände den kvällen när Cecilia mördades. Utredningen går dock långsamt framåt och innan de har kommit mördaren på spåren försvinner ytterligare en flicka. Blickarna riktas mot en flykting och en ensamvarg vars största intresse är datorer. Wern känner instinktivt att någonting är fruktansvärt fel och måste verkligen förlita sig på att hennes yrkeskompetens kommer att leda henne på rätt spår. Innan det är för sent.

Den här boken bjuder på två stora plus och två lika stora minus. Intrigen är spännande och högst aktuell med tanke på vad framför allt ungdomar kan råka ut för när de söker social kontakt på nätet.

Karaktärerna är intressanta och har man barn själv är det lätt att sätta sig in i den smärta som Johannes Ståhl utsätts för i samband med Cecilias död. De samvetskval som obönhörligen dyker upp och kampen för att själv ta sig levande ur tragedin. För en gångs skull hamnar Werns äktenskap i bakvattnet och hennes person som polis lyfts fram på ett helt annat sätt än tidigare. Det gillar jag skarpt.

Eftersom utredningen är komplicerad och extremt tidskrävande påverkar det naturligtvis tempot negativt. Det är segt och långa stunder står handlingen i stå innan den så sakteliga tar fart igen. Jag vill inte gå så långt som att säga att det är sömnvarning men det ligger oroväckande nära sanningen.

Jag antar att Jansson hade en speciell tanke när hon valde att rakt igenom använda sig av talspråk i den här boken. Hon skriver ”mej”, ”dej” osv och jag har väldigt svårt att acceptera detta i skrift. Värst är nog ändå dialogerna ungdomarna emellan som låter t.ex. så här:

Han måste ha kollat me nån va du heter. [...]
Vi kanske har chattat me han! [...], (s.16-17)
Och han ba kom fram till mej, alltså. Å ja ba doog. [...]
Visst, många ungdomar pratar så här men de får inte använda sig av det här språket i en uppsats i skolan. Och jag tycker inte att det hör hemma i en deckare (eller annan litteratur heller för den delen). Dessutom blir det extremt jobbigt att läsa efter ett tag. Jag försökte dock att inte låta mig irriteras över det alltför mycket för då hade jag inte kunnat slutföra läsningen.

Två lustiga detaljer tänkte jag också bjuda på:

En konduktör av förmodligen utländskt ursprung skriker ”Ny-på-satta! Nypåsatta i Gävle” (s.91) när Wern är ute och åker tåg. Det tyckte jag var hysteriskt roligt. Dålig humor jag vet.

En annan resenär på tåget spånar kring det svenska språket och hans funderingar lyder så här: ”Vi kanske har ett konstigt språk, i alla fall är det stundtals inkonsekvent när motsatsen till inredning inte är utredning och motsatsen till inbrott borde vara utbrott” (s.91). Så sant som det är sagt! ( )