Med De små då ville Eva Österberg undersöka barnens villkor under svensk och i viss mån isländsk medeltid, huvudsakligen i dialog med den franske historikerns Phillipe Ariès tes att barn förr i tiden inte värdesattes särskilt högt på grund av den höga dödligheten och att man inte hade någon uppfattning av barndomen som en särskild fas i livet. Österberg i är i stora delar kritisk till båda dessa idéer (speciellt den senare är svår att riktigt förstå eller formulera på ett sätt som gör att det inte blir uppenbart nonsens).

Hennes metod bygger på undersökningar av ett antal olika källor utifrån olika perspektiv. Hon nyttjar svenska rättskällor (lagar och domsanteckningar), krönikor, ballader, helgonberättelser samt isländska sagor och undersäker hur man föreställde sig barns etiska kapacitet, vilka känslor som noterades direkt eller indirekt, institutionen med fosterbarn, träldomen, syn på aga (ett ord som tidigare omfattade alla typer av åtgärder som användes för att få barnet att förstå att vissa beteenden var oönskade), giftermål samt hur föräldrar agerade när barnens liv var i fara.

Mest apart från övriga delar står stycket om känslorna, som endast indirekt berör barnen, eftersom dessa endast i ringa mån förekommer i de ballader och krönikor som används som källor. Även i övriga stycken finns ibland en tendens att berätta om allmänna förhållanden snarare än direkt om barn, men inte lika uttalat. Bäst, och närmast ämnet, blir det när hon utifrån rättskällor, sagor, filosofiska skrifter och uppfostringslitteratur visar på att det definitivt fanns en övergripande modell för barns utveckling som tycks ha varit någorlunda konsekvent och faktiskt står sig än idag: barndomen delades in i faser motsvarande ungefär 0-3, 3-7, 7-12 och 12-15 år, där barnet blev mer och mer självständigt; efter 7 år började det anses ha ett visst förstånd, och vid 12 år moget för visst eget ansvar (i alla fall pojkarna – flickor är mer svåråtkomliga), och vid 15 betraktades de som fullt myndiga, även om det möjligen var utbrett att de under ytterligare några år kunde bli kvar hemma innan de satte eget bo.

Det är många föreställningar om medeltiden som får sig en törn: barn ansågs som individer som borde skyddas, ibland även från husfadern. Visst våld ansågs tillåtet, men barnets liv skulle inte sättas i fara. Familjer var, undantaget i högadeln, vanligen inte mycket större än idag: mor, far, ett par barn och kanske en dräng eller piga. Barn älskades högt, och den tacksamhet som visades när det ansågs ha räddats ur fara eller från lyten var kanske inte större, men uttrycktes med långt större uppoffringar än vad som idag är konventionellt.

Om historia, som Österberg säger, är ett ämne som bland annat syftar till att vi skall få bättre förståelse för vår egen tid, då är De små då ett alldeles utmärkt ämne för studier. ( )