Mats G. Larsson vill i Minnet av vikingatiden rehabilitera de isländska sagorna som källor till vikingatidens historia, efter att de i spåren av bröderna Weibull skall ha försmäktat obesedda.

Detta är naturligtvis som bäst missledande: historiker ignorerar knappast Snorre och Are frode och deras efterföljare helt, men eftersom de som var verksamma betydligt senare än vissa andra källor som berättar om samma händelser, så får de stå tillbaka för dessa. Ignoreras helt gör de väl egentligen bara i samma mån som Larsson väljer att gör det i sin bok: när de behandlar förhållanden före det tusende århundradet.

Sättet som Larsson argumenterar på är insidiöst: han börjar med att visa på all fin lärdom som samlades på Island av män som hörde sina farfäder berätta eller själva åkte ner på kontinenten och fick höra berättelser, betonar hur de minsann hade skaldedikter och numera försvunna böcker att utgå från, och visar sedan att Snorre minsann hade det mesta rätt när han skrev om historia i andra delar av Europa. Sedan går han till attack på en del svaga punkter, som slaget vid Svolder, där Adam av Bremen är vag, eller Sigrid Storråda, där hela läget är ovanligt förvillat, eller jomsvikingarna, där det inte finns några andra källor, och sätter sig så förnöjt ner och klappar sig på axeln för att han nu minsann gett de där slemma weibullianerna vad de tål.

Läsaren, däremot, undrar om detta verkligen var allt? En möjlig förflyttning av ett sjöslag, en möjlig återintroduktion av en person i den historiska värmen (som dock länge stått där på tröskeln och velat), samt ett inte fullt avståndstagande från en grupp sjörövare som närmast framstår som hämtade ur nån gammal pojkbok. Blev det inte mer än så? Vad var då poängen?

Larsson skriver väl, hans genomgångar av diverse källor är läsvärda, och han undviker här de värsta dumheterna om ett Storsvitjod han anför i andra sina böcker, men man undrar varför han tvunget skulle bygga sin bok på berättelsen om den försummade källskatten som dumma historiker ignorerat så länge. ( )