Just amazing! ( )

Genom qin vibrerar det gamla Kina

KULTURHISTORIA De konstnärer, poeter och tjänstemän som spelade qin i Tangdynastins Kina var samtidigt förvaltare av daoismens och konfucianismens traditioner. Cecilia Lindqvists bok om instrumentets konstruktion och historia vidgas till en beskrivning av en hel livsvärld, skriver John Sundkvist.

När jag i mitten av 1960-talet gick på högstadiet i Östra Real i Stockholm fick vi en dag en ny lärarkandidat som förmedlade en särskild utstrålning och entusiasm. Hon berättade att hon en längre tid vistats i Kina och där bland annat lärt sig spela ett uråldrigt instrument, qin. En förmiddag framförde hon också några stycken på detta instrument i skolans aula. Vad minns jag av detta? Kanske framför allt intrycket av hur en eterisk och främmande rymd öppnade sig. I alla händelser känns det märkligt att nu, fyrtio år senare, slå upp Cecilia Lindqvists nya bok Qin och återföras till detta minne.
Boken handlar alltså om ett kinesiskt musikinstrument med anor långt tillbaka i forntiden. Det kunde tyckas vara ett ämne som bara skulle intressera en ytterst liten krets av specialintresserade. I själva verket vänder sig denna rikt illustrerade och utomordentligt vackert formgivna volym till en bred publik - precis som författarens tidigare bok,
"Tecknens rike".

Men där den sistnämnda vidgade sig till en skildring av Kinas materiella civilisation, i ett försök att förklara skrivtecknens ursprung, formar sig "Qin" till en utblick över viktiga aspekter av landets estetiska och intellektuella kultur. Detta kan möjligen förbluffa den som kommer från Väst. Hur kan redogörelsen för ett musikinstruments konstruktion, historia och repertoar leda vidare till en beskrivning av en hel livsvärld?
Till en del förklaras det av den prestige som alltid tillkommit qin i Kina. Men det har också att göra med att den traditionella kinesiska kulturen bildar en så tätt sammanvävd helhet, att den har en så lång obruten historia och att traditionen alltid vidareförts med en nästan hjärtskärande omsorg och vördnad.

När det gäller qin är det framför allt den bildade elitens tankevärld och livsformer som aktualiseras. Instrumentets ursprung förlorar sig visserligen i en mytisk forntid, men alltifrån Tangdynastin, 618-907, blev qinspelandet oskiljaktigt förknippat med
poeter och konstnärer liksom med den ämbetsmannaklass som ansvarade för kejsardömets förvaltning - och samtidigt utgjorde den konfucianska och daoistiska traditionens främsta förvaltare. Även om denna kultur odlades av en elit på endast någon procent av befolkningen spreds den med tiden i allt vidare kretsar och kom så småningom att definiera en gemensam sensibilitet och identitet.
Det är också under Tangdynastin som instrumentet får sin definitiva utformning: långsmalt, sjusträngat och med en grund ljudkammare kan det till utseendet påminna om en cittra, även om det ljudmässigt och vad gäller kulturella konnotationer bättre kan jämföras med den västerländska lutan. Musiken är alltid enstämmig men får en enastående variation genom de olika vibraton som frambringas av vänsterhanden.
I en serie korta kapitel berättar Cecilia Lindqvist om sitt första möte med instrumentet i Peking 1961, om sin tid vid Forskningsinstitutet för qin och om alla tekniska aspekter: material, konstruktion, spelsätt, stämningar,
notation. Inte minst är det intressant att ta del av hur undervisningen gick till.

Men redan i beskrivningen av själva föremålet vidgas perspektivet genom att beteckningarna för instrumentets olika delar hänvisar till kosmologi och mytologi. Olika qinformer får också namn efter forntidens kejsare och filosofer.
Dessutom är instrumenten ofta försedda med inskriptioner och sigill vilket naturligt leder över till kalligrafi och sigillkonst. De sprickbildningar som med tiden uppstår i lacket får belysa en av den kinesiska estetikens mest utmärkande och överraskande drag: uppmärksamheten på det ytterligt subtila, det knappt märkbara. Dessa sprickor uppfattas som ett ytterligare skönhetsvärde och blir sålunda vederbörligen namngivna och klassificerade.

Qinmusiken komponerades dessutom ofta till dikter vars motiv och teman i sin tur återfinns i måleriet. Liksom i dessa konstformer är det naturen och årstidernas växlingar som ständigt återkommer, men oftare som minne och hägring än som något fullt ut
aktualiserat. Instrumentet var också förbundet med bestämda rum och umgängesformer vilket föranleder utvikningar om inredning, arkitektur och trädgårdskonst.
Men kan man som västerlänning förstå och uppskatta en konstyttring som vuxit fram inom en så fullständigt annorlunda tradition? Cecilia Lindqvists bok bidrar naturligtvis till att överbrygga klyftan, men det krävs också att man stämmer om sin mottaglighet, att man förmår skärpa uppmärksamheten.
Poeten Henri Michauxs ord i "En barbar i Asien" om Kinas teater, litteratur och måleri tycks mig tillämpbara även på qinmusiken: "mer än något annat uppvisar de denna extrema återhållsamhet, denna inre konkavitet, denna avsaknad av aura /.../ Tingens rörelse antyds, inte deras massa och vikt, utan deras så att säga linearitet."

Jag lyssnar på den cd som medföljer boken och försöker erinra mig den där förmiddagen i skolans aula för fyrtio år sedan. Det kan ju tyckas helt futilt och ovidkommande. Men att på detta sätt försöka förbinda det närvarande med det
avlägsna och förgångna förefaller mig plötsligt vara helt i överensstämmelse med qinmusikens väsen.

Cecilia Lindqvist framträder i dag på Bokmässan i Göteborg där hon berättar om qin och traditionerna runt instrumentet.

JOHN SUNDKVIST ( )