Tage Erlander är den ende som under hela sin tid som partiledare också varit statsminister; i närmare ett kvarts sekel beklädde han posten under de år då Socialdemokraterna var som starkast (över 50 % av rösterna i ett allmänt val i fredstid!). Denna långa tid på posten gör att de dryga hundra sidorna som Rolf Alsing fått att formulera en biografi på än mer uppenbart underdimensionerade än de för Per Albin, speciellt som några av dem dessutom ägnas främste antagonisten Bertil Ohlin.

Det säger sig självt att det inte kan bli annat än mycket översiktligt, med snabba redogörelser för politiska skeenden som om de inträffat under förra halvan av seklet belysts från flera håll i samma bokserie. Erlander var ansvarig för en utbildningsreform när han var ecklesiastikminister, och som statsminister satt han vid makten under rättsrötorna, han fick formulera en utrikespolitik under kalla kriget, han fick vara ansvarig för utformandet av välfärdsstaten (tyvärr endast ideologiskt belyst genom en allmän kommentar om att han ville bygga en stark och handlingskraftig stat för att kunna garantera människorna trygghet, även om lite av sakinnehållet och de politiska vändorna kring ATP-införandet berörs), han fick dra skämt i Hylands hörna, han fick vara med och kompromissa fram nya grundlagar och han han lyckades till slut bli landsfader och beundrad i de flesta läger.

Erlander verkar ha varit lyssnande, villig till kompromisser, beslutsfähig, debattskicklig, ideologiskt välorienterad men inte drivande, intresserad av internationell politik. En intressant politiker, som definitivt varit förtjänt av en mer ingående biografi. ( )