Agneta Horns memoarer, av Anne Brügge utgivna under titeln Hjärtesorger och vedervärdigheter, skulle nästan lika gärna ha kunnat skrivas av någon viktorian (förutom då att det utspelas på 1600-talet i Sverige och Tyskland): Agneta förlorar tidigt sin mor, tvingas först bo med pigor som mest hålls med karlar och tar om hand henne och hennes lille bror så illa att han är så svag att han dör när de istället kommer till en elak faster som avskyr syskonen och slår och plågar Agneta.

Sedan får hon förvisso vissa stunder bo med en snäll och älskad mormor (morfar är också snäll, men inte hemma så mycket. Han är upptagen med att vara rikskansler), men faster och styvmor kommer på ett nytt sätt att plåga henne: de letar upp en sällsynt fånig karl att förlova henne med, men hon står emot och får till slut sin Lars Kruus.

Syftet är tydligt: att utmåla Agneta som en dygdig, tålmodigt lidande flicka, förvisso med egen vilja men som ändå skulle böja sig efter sin fader om så krävdes. Tydligen är den tillkommen i samband med en arvstvist med sin styvmor, och det är nästan så att den för den moderne läsaren motverkar sitt syfte: Agneta Horn verkar inte ha varit en god människa att tas med.

Utgivaren har moderniserat språket, åtminstone ibland, vilket gör att det framstår som lätt underligt ibland: målande epitet och ordspråk blandas med normalprosa och (förvisso ursprungliga) språkformer som är snarast talspråkliga. I boken har också en bibelparafras som Agneta Horn skrev som en slags livsbetraktelse inkluderats, och där skulle man faktiskt velat se en än tydligare redaktörshand: istället för (bara) tysta moderniseringar hade det för den moderne läsaren varit värdefullt att få utdrag ur den grundtext hon utgick från.

Nåväl, trots tendens och hård modernisering torde väl detta ändå vara så nära den svenska högadelns liv under stormaktstiden man kan komma. Man kommer i alla fall att bättre uppskatta det faktum att de flesta barn idag får växa upp med sina föräldrar i livet, om än kanske inte tillsammans. ( )