Liv StrömquistReseñas

Lots of interesting facts about history of women's genitalia and sexuality. Funny and thought-provoking.

I really enjoyed Strömquist's Fruit Of Knowledge: The Vulva vs. The Patriarchy, but I found my eyes glazing over frequently as I trudged through this study of the nature of love. Genitals for the win!

Leaning extensively on the work of Byung-Chul Han and Eva Illouz -- I'm unfamiliar with either -- and the shallow relationships of Leonardo DiCaprio, Strömquist comes to the conclusion that love is impossible with the groupthink of our modern age where women should put their well-being ahead of suffering from bad or inadequate relationships. I don't think many readers will be happy to hear that.

The interesting and humorous moments are few and far between, leaving me bored and eager to get on to the next book on my to-read shelf, whatever that might be.

A raucous, outrageous, and outraging history of vulvas, vaginas, and menstruation and the men who hate them.

Maybe if more people read books like this, we'd have fewer books like Ducks: Two Years in the Oil Sands.

Liv Strömquist on juuri niin hyvä kun muistin.

Usually not a fan of "clit lit" or pussy hats or anatomy-specific feminism but this book had at least a dozen things I did not know before including what the clitoris is.... a wishbone shaped organ that's like 6-8 inches long, wow.

Ännu en bok packad med Strömquists provocerande, samhällskritiska serier. Ännu en klockren seriebok som får en att skratta lika mycket som man tänker och grubblar. Här finns allt från mansgrisar och kapitalister till prostitutionsdebatt till Vänner-sexualiteten. Ungefär som vanligt med andra ord.

Något annat som även är som vanligt är hennes råa humor som verkligen häver fram problemen de skämtar om; som gör att man skrattar lika mycket bittert som roat. Hennes satir är lik Vonneguts på det sättet. Det är ingen tvekan om skämtet snarare är för att uppmärksamma problemet på ett rått, bittert men ändå underhållande sätt. Det är så här, Charlie Hebdo, som riktigt satir ska se ut.

Ja till Liv! är en sorts ABC-bok... med en twist. Varje bokstav leder till en egen liten tecknad serie som kan vara allt från en sida till tolv sidor lång. Med Liv Strömquists ABC får vi lära oss bokstäverna genom allt från Tolv tröttsamma typer till hur Moderaterna dog ut. Det är ett virrvarr av olika saker som både får en att skratta och tänka efter.

Jag var lite skeptisk inför Liv Strömquist på grund av de tecknade bilderna på muslimska kvinnor i hijab som visar underlivet. Det känns tveksamt då jag vet att Liv är både vit och inte muslimsk – det gör att man frågar vad som ger henne rätten att tala för muslimska kvinnor med hijab. Jag kan förstå hennes tanke bakom det men jag vet själv att jag skulle bli illa berörd om någon cisperson gjorde något liknande om transpersoner.

Men jag blev positivt överraskad av hennes grova politiska satir som inte lämnar några överlevande och hennes skamlösa sätt att kritisera alla olika sorters normer. Det tillsammans med hennes underbara serietecknande var nästan för mycket. Ibland hade jag svårt att koncentrera mig – det är antagligen varför jag hellre läser böcker då de har ett mer strukturerat upplägg – men det var inte svårt att hitta tillbaka då det var helt underbart att läsa denna serie. Det kan även ha att göra med att jag i stor del har liknande åsikter som författaren och därmed njöt speciellt när hon drev med Moderaterna och Kristdemokraterna – men jag fann även att den var mycket lärorik. Den lärde mig mycket om saker som hände innan min tid, eller sådant jag var för liten för att förstå när de hände. Men det som lämnade mest intryck i allmänhet var hennes grova humor som inte är rädd att trampa någon moderat eller queerposör på tårna.

The latest book by Sweden’s perhaps sharpest feminist pen is a rather loose collection of comics, organized as an ABC book. It’s not the total grip on a subject that “Prins Charles känsla” was, more a little bit of everything this time. As usual, Strömqvist can be rather brutal and categorical in her approach. But this also leads to some pretty drastic fun –and she’s seldom been as funny and vicious as here. And more often than not, she finds new and surprising angles on subjects. Among many favorites here are the “Man-whore of the month” series, Girls’ night out in the third reich, the great little comic showing photos of royalty visiting the zoo but with reversed subtitles, and the brilliant bit where Tolkien’s editor tries to get him to introduce some female characters. Very often laugh out loud-funny – but you probably need to be both a lefty and a tad cynical to fully appreciate it.

A graphic version of several theories regarding relationships and human psychology and sexuality. It is a work of satire, but Strömquist's comics only relay various researchers' materials are just that rather than adding much new, so the edge isn't really there. I also think it's supposed to be funny, but I find the collection so one-sided that it comes across as purely cynical and rather too acrimonious to sympathize with. There are some interesting points about when love-marriages started to become the norm, but other than that, any selfless act is treated as a prisoner's fearful act rather than any expression of love or affection. Could have been funny and interesting, but I found it solely depressing and sad. It may be that I'm too much of a romantic to accept the points made. No edition in English as of now.½

Jag skrattar åt mycket i Liv Strömquists Einsteins fru: en samling serie med feministisk, upprörd men klar blick: en del kan förvisso ifrågasättas, och jag undrar lite vad en del helsidesteckningar har där att göra, men för det mesta är det avväpnande roliga skildringar av hur kvinnor trycks ner, även av förment feministiska projekt, och hur de tvingas in i roller som per definition underordnande en eller flera mäns vilja.

En av invändningarna gäller dock själva titeln: den hämtas från en serie där »historiens allra mest provocerande pojkvänner« utses – Marx, Sting, Picasso, Einstein. Problemet är att Strömquist, kommer till slutsatsen att Einstein och hans första hustru Mileva Maric var gemensamt ansvariga för hans annus mirabilis (en åsikt som vad jag förstår ligger bortom ens vad de till henne mest positivt inställda forskare tycks anse), samt menar att han efter skilsmässan i princip lämnade henne vind för våg att ta hand om deras gemensamma barn, när han i själva verket gav henne alla Nobelprispengar (om han gav henne något stöd de två åren däremellan vet jag dock inte): det är förvisso inte lika spännande som Strömquists historia, men visst finns det nog många suggskaft där ute för att man skall kunna hitta dem utan att böja sanningen?

Min andra invändning är den serie där Strömquist tycks sätta likhetstecken mellan feminism och avskaffandet av alla skillnader i samhället, genom att ta den gamla bilden av samhällspyramiden, sätta varannan damernas på varje nivå, och hävda att detta inte vore nog. Jag tänker inte säga något om huruvida ett avskaffande av skillnaderna vore lovvärt, men jag kan inte se hur man kan kalla ett samhälle där det inte tycks finnas någon direkt uppdelning efter kön i behov av just feministisk kritik.

Bortsett från dessa två punkter är jag dock nöjd: det är inte de mest vältecknade serier jag sett, men poängerna som görs är för det mesta intelligenta och tänkvärda. Oavsett om det gäller feminism eller den hopklumpande bilden av islam som synliggörs genom att göra en liknande skildring av kristendomen.

Jag tycker att det är lite elakare än tidigare - och jag gillar det. Liv Strömquist vågar i sina serier vara sådär tvärsäker som jag själv har svårt för att våga vara. Hon är bra på att vrida på perspektiven så att läsaren ser invanda saker ur nya belysande vinklar. Hon tar upp viktiga frågor och på köpet får hon mig gång på gång att skratta högt.½

Liv Strömquist is a rather brilliant Swedish cartoonist. She’s political and radical, often basing her work on feminist theory and research and creating something like pamphlets in cartoon form. She’s a master at presenting a fact and then putting it in relation to a relatable situation with a few lines, often using celebrities or famous people from history to make her points. In this album she’s looking at love-based partnerships (with sexual ownership) as a norm in in society, their history (not much more than 150 years, people!) and the imbalance of such social contracts in a patriarchy. Among the cast of this book are both Prince Charles and Lady Di, Boys II Men, “The Gang of Four” (Ray Romano, Tim Allen, Jerry Seinfeld and Charlie Sheen) Nancy Reagan and the top four most beloved tricks in Swedish History.

Strömquist has perhaps been funnier in some of her earlier work, but never sharper. This book is a great set of glasses to look at both my own relationship and society through. (Only in Swedish, I think)

Det har slumpat sig så att jag har läst Strömquists produktion i omvänd kronologisk ordning - och jag tycker att hon utvecklats till att bli bättre och bättre (och då är redan denna första riktigt bra). Hon går mot att bli ännu vassare och skarpare i sina iakttagelser, och albumen blir mer och mer koncentrerade och sammanhållna. Hundra procent fett är alltså lite splittrad, men så var den väl heller inte tänkt som ett album från början.

Jag skrattade faktiskt så att jag grät! Okej, jag var nog övertrött, men det är också en bitvis jäkligt rolig bok. Och samtidigt utmanas läsaren att tänka utanför sina invanda föreställningar. Flera skarpa iakttagelser och träffande exempel. Lysande, Liv.

Smart, roligt och lärorikt.

> Babelio : https://www.babelio.com/livres/Strmquist-Lorigine-du-monde/847711
> Elle (Chloé Laforest) : http://www.elle.fr/Loisirs/Livres/Dossiers/BD-a-lire-au-moins-une-fois-dans-sa-v...