Birger Nerman (1888–1973)

Enda anledningen för en välbalanserad människa att idag läsa Sveriges rikes uppkomst är som en varning inför vilka intellektuella träskmarker önsketänkande kan leda till. Nerman var väl i princip den siste forskare av någon som helst betydelse som faktiskt trodde att verk som Ynglingasagan gick att läsa som historiska dokument med enbart smärre felaktigheter att rensa bort, liksom den siste göticisten.

Att Sveriges rikes uppkomst enbart befattar sig med vad som idag ses som förhistoria är talande nog i sig själv, men eftersom Nerman dessutom tror på skallmätning och likställer anförvantskap med såväl etnicitet som materiell kultur (dock inte med språk, vilket dock snarast ger ett intryck av att han inte vill erkänna tyskar som medlemmar av den ädla, nordiska rasen) så kan han komma med påståenden om att Sverige nog har sina rötter ända tillbaka i bronsåldern och således skulle vara det definitivt äldsta riket i Europa, möjligen i hela världen, något som enligt Nerman »förpliktar« (»till vad fan då?«, blir följdfrågan).

Nåväl, även om han i den rent arkeologiska delen övertolkar (med de metoder han använder skulle man i princip kunna göra gällande att Uppland under 500-talet måste ha erövrats av Buddhister, emedan en Buddhastatyett hittats på Helgö) så skulle han ju möjligen kunna ha mer rätt i den del där han även använder historiska källor – men nej. Nermans utgångspunkt är att sanningen finns bevarad i åtminstone någon av de förefintliga källorna, och vår uppgift är att välja den mest trovärdiga varianten. Eftersom Nermans historiesyn är baserad på att det funnits mäktiga kungariken med stark kontinuitet under förhistorisk tid så är det därmed inte att förvåna sig över att de källor som gör gällande att det funnits mäktiga kungariken med stark kontinuitet (och som framhäver hur manligt krigiska speciellt svearna var) är de som finner nåd inför hans ögon.

Nej, Sveriges rikes uppkomst är knappast ens en produkt av sin tid: det är bara ett tecken på hur, när historikerna kollektivt accepterat att källkritik kan göra att de måste ge upp sina försök innan de riktigt hunnit börja och gett perioden före ca år 1000 i Sverige förlorad, arkeologerna fick för sig att de minsann kunde bättre och därför klampade in på detta område, smidiga som noshörningar, och tog upp de gamla fantasierna och försökte få dem att framstå som sanning. Det är bara att vara glad över att detta bruk nu i stort sett försvunnit.… (más)