Björn Hellberg

Till det yttre inte speciellt orginellt: småfet halvt utarbetad kriminalare i sydsvensk stad med vissa alkoholproblem löser mord. För en gångs skull har dock inte kommisarien problem med familjen – sådan saknas helt – men det har å andra sidan den andra polis man får följa lite närmare. Intrigen är väl heller inte sådär fantastisk – det trick som på slutet tas till för att lura tankarna åt fel håll är tämligen genomskinligt, speciellt om man i Hercule Poirots anda betraktar psykologin i det hela – men är på det hela taget tillfredsställande, förutom i en fråga: handlingen innehåller, förutom det obligatoriska mordet, även en del militanta djurrättsaktivister som härjar (boken kom ut 1997, mer om detta strax), och detta spår knyts aldrig ihop riktigt tillfredsställande, trots att det ibland hamnar rejält i förgrunden.

Boken kom som sagt ut 1997, och förutom veganerna märks det på mobiltelefonerna, för för tio år sedan var de inte de självklara tingestar de är idag: de var förvisso vanliga men inte helt accepterade (de kallas »yuppienallar« av Hellberg) till att bli helt självklara. Dessutom har synen på Thailand ändrats, så det som idag betraktas som ett semesterparadis, betraktades då snarare som ett ställe som himmelriket för pedofiler.

Om boken nu till handlingen inte stort skiljer sig speciellt från t.ex. något av Henning Mankell, har den då något som utmärker sig? Ja, språket. Hellberg är väl inte någon gudabenådad stilist, men språket håller ändå god klass, och han ryggar inte för att använda ord som annars knappast skulle ses i en så»låg« genre . Dessutom tecknas en del fina personporträtt, även av helt perifera personer; som den spionerande, högfärdstokige grannen eller den otursförföljde fiskaren.

Summa summarum: för den som vill ha en deckare i sommarvärmen finns det alls ingen anledning att undvika detta alster, men heller egentligen ingen anledning till att gå till några ytterligheter för att få fatt på det. Ett kompetent, men inte särskilt originellt hantverk.… (más)