Mahmud Shabistari (1288–1340)

Den sufism som Mahmud Shabistari förmedlar i Mystikens rosengård är av den mest ekumeniska sort som kan tänkas: såväl hedendom som kristendom förklaras vara utgångna från Allah och således per definition goda, och vägen till den sanna tron är att befria sig från självets bojor, däribland den alltför självupptagna tron. Att sysselsätta sig med trons gärningar för frälsning är inget som ligger för Shabistari.

Som mystiker framställs naturligtvis inte detta på ett alltigenom klart sätt. Verket är uppställt efter olika frågor, som sedan får svar, vilka exemplifieras med liknelser och utmynnar i regler. Det mesta tycks gå ut på att man skall rensa upp själen för att kunna genomlysas av det gudomliga ljuset, med det är också mycket prat om varat och ickevarat, likelser med att det enda är en del av allt (som talet ett är enhet och en del av alla heltal), och annat som kräver mycken tanke. Erik Hermelins översättning är skriven på den slags poesisvenska som var bruklig runt förra sekelskiftet, med fuskande småord som »vi« för »varför«, men annars relativt klar och lättflytande.

Verket har fått ett klargörande efterord av Ulf I. Eriksson, som troligen hade varit bättre som förord; att läsa sufisk poesi, dessutom med mycket knappa förklaringar av översättaren, kräver egentligen mer förkunskaper än jag kände att jag hade. Det spännande innehållet uppvägde dock de ibland över huvudet flygande hänvisningarna. Trevligt.… (más)