Michael Nordberg

Man kan inte anklaga Michael Nordberg för att smyga med sitt syfte: han vill visa att denna period (i synnerhet dess senare del) inte bara var en enda lång litania av pest, elände, övertro, krig, adelsvälde, svält och hemsökelser, utan snarare en tid som inte bara förberedde utan snarare föregick renässansen, och på vissa sätt var radikal i en grad som mer påminner om den moderna tiden.

På område efter område – kvinnors ställning, statsfilosofi, tolerans, intellektuellt liv, allmän standard – visas att i alla fall tolv- och trettonhundratalet på många sätt var progressiva århundraden: kvinnors intellektuella likhet, staten som en sammanslutning av medborgare med kungen som exekutiv makt, Bibeln som rättesnöre för tron liksom empirin som bas för vetenskaplig kunskap är långt ifrån de enda »moderna« idéer som framfördes och försvarades, vanligen utan att någon inskred mot det.

Inte ens den så förkättrade feudalismen undgår en putsning: den tycks ha överlevt i olika former (den baserades i hög grad på sedvanerätt) i fyrahundra år, och starkt ha kommit under tryck och avskaffats först när det grundläggande kontraktet – säkerhet i utbyte mot minskad frihet – inte kunde uppfyllas av de lägsta vasallerna, samtidigt som den byråkratiska staten växte sig starkare.

Nåväl, med en såpass uppskattande bild så ställer man sig som läsare något undrande till om det hela kanske inte är lite väl bra för att vara sant: att det materiella välståndet även bland bönder och hantverkare var ovanligt stort under 1400-talet verkar väl fastställt, liksom många enskildheter i framställningen, men är de inte snarast valda för att understryka tesen? I viss mån, kanske, men Nordberg är ärlig med att den radikalism han ibland presenterar var just en ytterlighet samtidigt om han understryker att den allmänna tendensen fanns och ibland yttrade sig även rent praktiskt och inte bara i debattinlägg.

Boken har nu några år på nacken, och har väl inte medfört den totala omvärdering som var målet, men den har i alla fall påmint en läsare om att inte ta saker alltför givna.… (más)

»Renässansmänniskan« är precis vad undertiteln antyder: en översikt över 1400-talets Italien – myter och verklighet (de där citattecknen är alltså en del av titeln), med en viktig precisering: det är främst Norditalien, och i synnerhet Florens, som får representera verkligheten, medan myterna är något mer geografiskt utsmetade.

Myternas ursprung? Främst Burckhardt. Förutom att vara tråkig hade denne tydligen alltså tokfel när han hävdade att renässansens människor upptäckt individualismen. Det att han inte understödde påståendet med några argument borde ju vara ett rätt tydligt tecken på detta, men tydligen så är inte historiker bättre än andra på att ifrågasätta auktoriteter – för övrigt något som inte heller det var en stor grej under perioden enligt Nordberg. Annat som renässansmänniskor och humanister inte var: glada hedningar (eller ateister), jämställda, kapitalister, goda familjefäder (detta då de oftast var döda; när män gifte sig i hög ålder blev resultatet tydligen inte bara änkor utan också en drivbädd för misogyni; det är inte konstigt om kvinnor anses som barnsliga och oansvariga när de närmsta exemplen i många fall är en tonårig hustru).

Det är alltså ett rätt tydligt mönster: enligt det enkla schemat att allt gott hör till italiensk renässans och allt ont nordeuropeisk medeltid har diverse åsikter och attityder påtvingats florensborna, ofta helt utan källstöd (ett belysande exempel: i fråga om jämställdhet var den franska hovkulturen betydligt mer öppen än den italienska, där kvinnor i betydligt högre grad reducerades till en potentiell moder till söner). Det bör väl sägas att inte heller Nordberg alltid är helt övertygande: även om hans grundtanke om att 1400-talet inte var något rakt brott mot tidigare åldrar är rimlig så hade han i vissa fall förhoppningsvis kunnat ta till mer än enstaka exempel för att bevisa positiva utsagor. Han skriver dock läsvärt, och använder i de flesta fallen källor på ett sätt som tycks intellektuellt försvarbart. Hans bok framstår därmed som ett välbehövligt korrektiv.… (más)

För den som vill hävda att historien går i cirklar är Sveriges 1300-tal möjligen ett intressant objekt: när man väl var klart med alla lekar och gästabud, dammet hunnit lägga sig och blodet tvättats bort följde nämligen några år under vilka hela det nuvarande Sverige bevisligen lydde under samme monark: kung Magnus Eriksson var både svensk och norsk kung, och förutom dessa länders traditionella territorium hade han också kunnat köpa Halland, Skåne och Blekinge från danske kungens fordringsägare. Sedan tog allt en ände med förskräckelse: digerdöden kom, äldste sonen Erik gjorde uppror och lyckades roffa åt sig större delen av Sverige men visade sig inkapabel att styra det, Valdemar Atterdag erövrade de södra landskapen, Erik dog och Magnus återinsattes, Valdemar erövrade Gotland, Magnus avsattes och ersattes med Albrekt av Mecklenburg och fick fly till sin andre son Håkan, som var kung i Norge. Och som grädde på moset hade han lyckats göra sig till fiende med Heliga Birgitta, vars hätska syn på honom kom att prägla historieskrivningen i många århundraden.

Michael Nordbergs I kung Magnus tid skildrar allt detta och lite till, och det är tämligen uppenbart att han beundrar Magnus: den skenheliga Birgittas för henne politiskt väldigt passande uppenbarelser har han inte mycket för, och han ser i stället med sympati på en kung som verkar ha gjort mycket för att skipa lag och rätt och försökt regera rättvist och måttligt, även om han till slut inte kunde hantera ekonomin och fick allt större problem med sina fordringsägare.

Källäget för 1300-talet är tämligen dåligt: ibland har man tur och kan via krönikor eller bevarade dokument rekonstruera händelseförlopp med viss säkerhet, men lika ofta står man där med ett par fragment och vet varken ut eller in – man är i den irriterande positionen att man vet tillräckligt för att ana vissa konturer och ställa några frågor, men långt ifrån tillräckligt för att ge några som helst svar. Nordberg verkar noggrann med att förklara exakt vad vi faktiskt vet, vad som är spekulationer och vad som utan större ansträngning går att avfärda, och lyckas på det hela taget hålla balansen mellan vad som är lättillgängligt och vad som är mer för fantasterna. Stilen är på det hela taget redig och klar, även om han har en viss tendens att upprepa sig och kanske kunde valt ett smidigare sätt att komma med vissa personliga kommentarer.

I kung Magnus tid är inte en historiebok som bländar en med stilistik eller får en att häpna över vilken möda som lagts ned. Det är däremot en välskriven, nykter och vad det verkar pålitlig skildring av den svenska statens första riktiga storhetstid, skriven av en författare med påtagligt intresse för sitt ämne. Är man intresserad av medeltida svensk historia är det en bok man snarast bör söka upp på närmsta välsorterade antikvariat.… (más)