Jens Liljestrand (2)

Even If Everything Ends by Jens Liljestrand is not your (increasingly) normal scream-in-your-face climate change disaster novel, which will please many readers at the same time it will likely bother others. Rather than focusing on the science, or even on the big events that are becoming ever more common, it uses one of those big events to zero in on the human element, from several perspectives.

Until the world is actually unable to support human life, we will continue to deal with our mundane day-to-day lives even while concurrently dealing with whatever changes we have to make, voluntary or forced, due to climate change. It is this intersection where this novel takes place. Using one family that is separated during a crisis, along with a couple of peripheral (to the family, essential to the novel) characters, we see how the trials and tribulations can affect people simply wanting to live their lives.

What makes this novel special is the way these characters are presented. It isn't about liking or disliking them, that is beside the point, unless the reader is only capable of caring about people they like and dismiss the rest of the human race. The character I would most dislike in real life (I'm not sharing which one) is still presented in a way that allows me to care about what happens. Make no mistake, all of these characters have their flaws and some of those flaws can be annoying. Gee, sounds like real life to me.

This is not, as I've seen some claim, a disjointed novel. Yes, there are several threads that split then come back together. Each thread is given time and space to develop independently of the larger familial story but are also each essential to how those threads will come back together. Granted, this isn't an elementary step-by-step story that holds your hand and walks you from scene to scene in a straight line. But, from my experience, life isn't like that either but hopefully you don't consider your life disjointed just because things happen in more than one place concurrently. For readers who have trouble following life, I mean, a novel that presents more than a single perspective and more than a single thread, you might want to skip this. For most readers, this will be a wonderfully broad read that will allow you to see things from multiple viewpoints.

Highly recommended to readers who want to read more climate change fiction but from a more personal level than a societal level. Like every novel written, there is a "bias," it is written by a human being and touches on a topic that is of major importance. If you want to stick your head in the sand, by all means do so, but don't hide your blindness to the topic by hiding behind the vacuous claim the novel is biased. Grow up.

Reviewed from a copy made available by the publisher via Goodreads.… (más)

Vilhelm Moberg är en av få svenska författare som lyckats skapa figurer som tagit sig in i det allmänna medvetandet: till skillnad från nästan alla sina generationskamrater är han fortfarande en angelägenhet även för en bredare publik. Han har naturligtvis fått god draghjälp av att hans böcker fått hyllade överföringar till scen och film, men det kan knappast hållas emot honom. Som Jens Liljestrand visar i Mannen i skogen var det också frågan om rätt man på rätt plats.

Mobergs småländska ursprung från en släkt av småbrukare och indelta soldater är välkänt, och är faktiskt i högre grad än till och med Strindbergs främst känt genom vad författaren själv meddelat. Stora delar av denna släkt hade utvandrat, och Moberg var själv på väg att söka sig till Amerika, men blev kvar för att sörja för föräldrarna. Han drog sig till en början fram på journalistjobb, innan han fick sitt genombrott som först dramatisk författare och senare som romanförfattare; han hade då ett par riktigt misslyckade projekt bakom sig, ett vars kvarlevor en dag dumpades i Råstasjön.

Ska han liknas vid någon annan författare måste det bli just Strindberg, i det att båda inte bara skrev såväl romaner som dramer utan också för att de båda gav sig in i samhällsdebatten, levde stora delar av sitt liv utomlands och ibland närmast framstod som orörbara. Liknelsen kan ibland dras överraskande långt, som när även Moberg fick en sedlighetsdebatt på halsen – som dock för hans del slutade mycket bättre än Strindbergs. Och där Strindberg främst verkade intresserad av att sparka uppåt i största allmänhet, verkar Moberg de flesta gånger han gav sig in i debatten ha velat göra något för någon han upplevde som skyddslös, även i fallet Kejne (den enda gången han tydligt misstog sig; i fallen Haijby, Selling och Lundquist stod han lika tydligt för rätt och rimlighet).

ån institutioner han såg som korrupta, däribland Svenska Akademien. Han var långsint och höll på principerna: en akademi som inte rensade ut nazistsympatisörer och svansade för monarkin såg han som en styggelse, att den svenska regeringen med socialdemokratiska statsråd i spetsen inskränkte yttrandefriheten under kriget var oförlåtligt.

Liljegren diskuterar i efterordet hur Moberg försökt vinnas för diverse politiska läger. Olika aspekter av honom kan därvidlag nyttjas: trots att boken bara har ett par år på nacken skulle en sådan diskussion idag troligen till viss dels handla om det konspiratoriska i hans tänkande. Någon konformist var han sannerligen inte, men lika lite var han ute efter att slå på de som redan låg. Debattviljan och vämjelsen över det byråkratiska folkhemmet skiner faktiskt igenom även i hans mest lästa verk: Karl-Oskar är som de flesta av Mobergs manliga huvudpersoner en ensamvarg, trött på att tvinga anpassa sig efter överhetens regler och samhällets krav.

Moberg var inte någon perfekt människa. Han var kanske till och med svårare än många att verkligen tycka om och hantera. Som författare var han snarare en flitig och skicklig arbetare än sällspord talang, och det är inte svårt att peka på svagheter för den som så vill. Han tog plats: även om han egentligen inte var särdeles storvuxen uppfattades han som längre än han var. Han bråkade och väsnades, sade upp vänskaper och blev förbannad när folk tog sig friheter. Han brände broar. Men han skrev också 1900-talets kanske allra mest uppskattade romaner.… (más)

Noveller med skruv, får man säga. Jag tycker de flesta av dessa sju noveller är intressanta, och jag gillar Liljestands enkla men ändå inte platta språk.
Att det skulle handla om mansrollen tänkte jag inte på förrän jag läste baksidan (efter avslutad läsning). Men det stämmer, väl. Jag tyckte författaren undersökte rollen som fungerande människa i samhället, vad händer om man får ett psykbryt? Men det handlar om män... Liljestrand är man... Jag är man...

I princip har jag svårt med noveller, man hinner knappt smälta en innan den andra börjar, ju. Men det går bra i den här samlingen, utom kanske de kortaste - de blir samtidigt mindre intressanta. Men kanske beror det på mig mer än upphovsmannen.… (más)