Hans Lagerberg

1992 var det fortfarande ett socialdemokratiskt sverige vi levde i, förvisso under angrepp från den arrogante sprätten Bildt som fått bilda regering, men alla var fortfarande övertygade om att socialdemokratin och dess folkhem i grunden var ohotade, vad än de högljudda valparna i Moderata Samlingspartiet gläfste om och oberoende vad Skivbolagsdirektören och Greven vräkte ur sig för rasistiska floskler. Visst var de ohyfsade och otrevliga, och visst drog de åt ett obehagligt håll. Men i grund och botten var alla fortfarande eniga om att socialidemokratins verk skulle stå ohotat för sekler.

Under den här naiva eran av skygglappar, som vi nu tydligt ser att det handlar om, så tyckte Carlssons förlag att det var läge att publicera en biografi om en då i det närmaste bortglömd agitator från arbetarrörelsens barndom. Det var en biografi över Hinke Bergegren som dök upp i handeln. “Små mord, fri kärlek”, som den hette, skrevs av Hans Lagerberg och är fortfarande den biografi som är mest lättillgänglig för dem som är nyfiken på ungsocialismens banérförare och preventivmedlens förfäktare. Detta är i grunden synd, för det är ingen bra biografi. Kanske inte om man vill veta mer om Hinke Bergegrens kulturradikalism, för där hänger Lagerberg med. Kulturprovokatören Bergegren visas upp med bravur, värre är det med agitatorn.

Problemet är i första hand att Lagerberg inte över huvud taget verkar förstå arbetarrörelsen, anarkismen eller syndikalismen. Han använder sig pliktskyldigast av en rad definitioner från tidigare verk, definitioner som inte på något sätt är definitiva eller saknar opponenter. Han köper, trots viss kritik, Socialdemokraternas historiskrivning vad gäller arbetarrörelsen helt. Hinkes politiska bana och verk målas helt upp med hjälp av Branting och SAP. Det är SAP som i hög grad får uttolka Hinkes uttalanden och texter. Lagerberg sätter inte Hinke på något sätt i en större anarkistisk eller syndikalistisk kontext. Istället hänfaller han till att genomgående hävda att Hinke var svårbegriplig och rörig. Så kan måhända varit fallet, men de redogörelser som ändå sipprar fram genom Lagerbergs rader visar tvärt om på en agitator som kanske inte genom åren höll en rak linje, men vars argumentation ändock faller sig hyfsat naturlig för någon med kännedom om de anarkistiska och syndikalistiska idévärldarna.

Hinkes sexualpolitiska engagemang beskrivs på ett ängsligt och lite trippande sätt. Så fort det rent sexualpolitiska går över i kvinnosaksfrågor och feminism så verkar Lagerberg livrädd att skriva fel sak och ta ställning. Han verkar nästan rädd att stöta sig med samtida feminister och virrar därför bort sig med jämna mellanrum i krystade ursäktanden och ibland nästan hånande tonfall.

Lagerbergs enda riktiga förtjänst ar den litteraturförteckning som återfinns längst bak i boken. Tyvärr har han inte bemödat sig med en riktig notapparat. Han ursäktar sig med att boken skulle vara skriven i romanform, vilket är rent nonsens, det är ett populärhistorsikt verk. Något som är olyckligt då det framförallt hade varit till hjälp för dem som vill forska vidare om Hinke, ungsocialisterna eller den tidiga arbetarrörelsen om källorna, framförallt vad gäller tidningsartiklar, redovisats på ett mer formellt sätt. Just vad gäller grävade i källor, förvisso i ett begränsat urval, är trots allt där Lagerberg verkar ha gjort ett ordentligt arbete. Framförallt verkar det som om hans grävande i de hos Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek deponerade personarkiven varit omfattande. Ett arbete som nyfikna i stort måste göra om helt då notapparaten saknas och källor på ett hafsigt sätt istället redovisas samlat i slutet i samband med litteraturförteckningen.

Generellt är biografin ett barn av sin tid. En text om den tidiga arbetarerörelsen som konsekvent håller fast vid SAP som synonymt med arbetarerörelsen. Allt sker i relation till SAP och skeenden inom SAP redovisas även när de inte är relevanta i den biografiska historien om Hinke. Det finns ingen som helst ansats att se till hur Hinke betraktades av arbetarklassen eller folket generellt, det intressanta är i berättelsen hur SAP ställde sig. När Hinke håller på Generalstrejken som huvudsaklig metod för arbetarnas frigörelse så bryr man sig inte ens om att kommentera vad facken tyckte i frågan, eller arbetarna generellt. Det viktiga är vad Branting tyckte. En synnerligen tråkig inställning då den nästan gränsar i kremlologi i sin enögdhet.

Det här är synd, för Hinke förtjänar en bra biografi, en ärlig biografi skriven av någon som faktiskt förstår den politik som så stora delar av Hinkes liv kretsade kring. Han förtjänar att någon sammanfattar hans alla lager och gör dem till en begriplig personteckning av en så mångfacetterad man som ändå herr Bergegren var. Hans Lagrberg var dock inte rätt man för jobbet.

”Små mord, fri kärlek” får just av sin karaktär av partitrogen publikation, och inte som en följd av det abnormt osmakliga omslaget, tyvärr ett lågt betyg. Två fedoror av fem möjliga. Att det trots allt inte blir ett totalt magplask är tack vare litteraturförteckningen samt att Lagerberg är duktig när han skriver om den kulturradikale Hinke.

Publicerad på Punscverandan: http://punschverandan.se/2013/09/13/recension-sma-mord-fri-karlek/… (más)