Karl G. JohanssonReseñas

Underrubriken till femte och sista bandet av Islänningasagorna, Rikedom och makt; tro och kamp, är i vanlig ordning nästintill intetsägande. Eller i alla fall de sagor som verkar åsyftas av första halvan; de utspelar sig i vanligen i en byggd över flera generationer, som Laxdalingarnas saga och Eyrbyggarnas saga, båda trevliga saker i genren, i synnerhet den förra med de två älskande som inte får varandra och istället driver sina släkter att förgöra varandra. Andra avdelningen representeras främst av Hrafnkel Freysgodes saga, men inte ens där är tron det mest framträdande elementet, utan främst makten.

Annars är det överlag bra saker, Hönsa-Þórirs saga visar på vad som kan drabba den som vägrar att på något sätt hjälpa en granne i behov, och Ölkofris saga och De sammansvurnas saga båda låter hugstora godar åka på pumpen när de möter mindre män.

Volymen avslutas med en allmän kommentarsdel; dels några kortare texter om skepp, isländska gårdar och skaldediktning, dels en schematisk bild av hur rättssystemet fungerade och kartor som märker ut områdena sagorna utspelas i, dels en del med ordförklaringar: alltsammans utmärkta saker i sig själva, men i slutändan något tunt: det hade varit bra med även en kortare text om rättssystemet och synen på heder, eftersom detta är centralt för många sagors handlingar.

Annars är det med visst vemod som läsningen avslutas; de gamla islänningarna må ha varit lättstötta våldsverkare överlag, men det gör inte deras äventyr till sämre underhållning.½

Fjärde delen av Islänningasagorna har undertiteln Lokala fejder. Detta är som vanligt en titel som nog skulle kunna appliceras på samtliga band, men är dock också någorlunda välfunnen: dessa sagor är vanligen just berättelser om fejder som är kopplade till ett visst område snarare än en person; även när de bär namn efter en av de fejdande, så kan denne visa sig dö halvvägs genom.

Detta är också ett band utan någon klar höjdpunkt; Vatnsdalingarnas saga är bra, liksom flera av de andra, men ingen av sagorna hör till de allra mest kända. Man får dock flera gånger läsa om samma person eller förlopp, som Guðmund den mäktige, och även personer som lästs om i tidigare band, som Viga-Glum, dyker upp.

Kvaliteten är dock överlag bra, ingen saga framstår som direkt urartad, och det finns ett par fina punkter som i Vopnsdalingarnas saga med sin oväntade upplösning. De är kanske något episodiska, och flyter kanske lite in i varandra, men det är ändå en trevlig volym att försjunka i.½

Tredje bandet av Islänningasagorna innehåller den klart främsta och längsta, Njals saga, liksom flera kortare sagor. Förutom Njals och Gunnars mellanhavanden finns de berättelser som sammanfattas som »Kämpar och äventyrare« enligt undertiteln, vilket ofta förstås som någon underbart stark unge som växer upp och hamnar i fejder (dessa islänningar).

Nämnas speciellt kan kanske Flóamännens saga, där huvudpersonen Þorgils kämpar mot guden Tors vrede på ett sätt som man kan undra är fullt i enlighet med kristen doktrin, och Sagan om folket på Kjalarnäs, som i mycket handlar om striden mellan asatroende och kristna (fast egentligen inte, det är mest bara just den sagans ursäkt för fejdandet), uppblandat med ett besök hos Dovretrollen och med en praktisk demonstration av patriarkalisk sexualmoral.

De magiska inslagen slutar inte där, även om de för det mesta förläggs till främmande länder som Grönland och Norge. Gull-Þórirs saga, som från början handlar om Þórir som ledare för en samling fostrabröder som bryter sig in i norska gravhögar, och vid återkomsten till Island dras in i de vanliga fejderna, slutar med att huvudpersonen möjligen förvandlas till en drake som vaktar på sin skatt. I jämförelse framstår då Króka-Refs saga som tämligen realistisk, även om huvudpersonens hantverksskicklighet snarast för tankarna till science fiction.

Samlingen avslutas som vanligt med en hoper tåtar, av skiftande kvalitet. På det hela taget är detta dock en god samling, utan direkta lågvattennapp bland sagorna, och med ett par riktigt bra nummer.

Andra volymen av Islänningasagorna har undertiteln Fredlösa; Skalder och kämpar, vilket kan tyckas märkligt då skalderna i första bandet inte var helt oävna kämpar de heller.

Sagorna om de fredlösa är annars av god kvalitet. Utöver sådana goda nummer som Gisle Surssons och Viga-Glums saga får man bland andra möta Grettir, en väldig kraftman som efter ett möte med en gast drabbas av mörkrädsla och till slut tvingas i laglöshet, Hörð och männen på holmen, vilka skapar ett eget litet mikrosamhälle av laglösa som plundrar omgivningen innan de möts av det oundvikliga slutet, samt fosterbröderna Þorgeir och Þormod Kolbrunaskald, där den förre är psykopatisk även för en huvudperson i islänningsaga, den senare är mer komplicerad, och förutom stridsman och hämnare är poet och kvinnosvag. Viglunds saga är vad som normalt avfärdas som en sen produkt, med mer romantiskt stoff. Barð Snæfellsás saga, slutligen, är halvt övernaturlig och handlar om hur Barð dyker upp som mystisk hjälpare på ett handgripligt sätt; i andra sagor, och flera av de avlutande tåtarna, så är det vanligen helige kung Olavs åkallan som ger styrka att stå emot övernaturliga väsen.

Annars är det mest intressanta kanske den ambivalenta inställning som finns till de olika hjältarna: att vara fredlös var inte detsamma som att vara utlämnad till alla; många är de som hjälper Gisle eller Grettir, och får hjälp av dem i sin tur, trots att i alla fall Grettir också är en rånare och tjuv; det verkar nästan vara en äresak att kunna hysa fredlösa utan att de ställer till bråk. Ond bråd död finns det i vilket fall gott om, liksom en av de bästa av de underliga slutord som islänningarna kunde få ur sig: det rör sig om Grettirs saga, och hans bror Atli, en rätt fredlig man som trots detta luras öppna dörren i natten bara för att bli genomborrad och dödad, varvid han yttrar:

De verkar vara på modet nu, de där bredbladiga spjuten

Detta kan också tas som ett tecken på den allmänna nivån på översättningen: överlag god, kanske med något ordval som skär sig en liten smula, men utan ambitioner att hålla språket överdrivet kort. Mycket nöjbart är det i alla fall.½

Ordet kulturgärning är alltmer sällan brukat; det har börjat bli lite gammaldags, då den typ av händelser som skulle föranleda det tycks mer och mer sällsynta, samtidigt som det har fått en doft av salong och lätt elitism. Det är dock starkt berättigat vad gäller det samnordiska sagaprojektet, i vilket samtliga islänningasagor (och många tåtar) försetts med moderna översättningar och utgivits.

Många vackra ord har sagts om dessa den nordiska litteraturens mest säregna samling berättelser – det finns naturligtvis enstaka verk eller till och med författare som kan mäta sig, men som fenomen representerar de en blomning som det endast finns ett fåtal motsvarigheter till, likt den elisabetanska teatern eller Heian-erans litteratur –, så också av kung Carl XVI Gustaf i ett förord, som blandar en klar blick för svenska idéhistoria med en förmåga att på kort tid upprepa sig och därigenom gör ett märkligt intryck.

Men nu är det ju sagorna själva som skall behandlas. Detta görs efter band: med sammanlagt över 2000 sidor vore det annars för mastigt. I det första bandet har två spår sammanförts: sagor och tåtar om isländska skalder, samt de två sagorna om nordborna på Grönland.

Skalderna representeras i första hand av Egil Skallagrimson, en egentligen något säregen figur i sammanhanget: vanligare är att islänningarna med välsmort munläder lyckas hålla sig väl med kungarna (i första hand de norska), men råkar ut för problem hemma på Island (vanligen älskar de en kvinna som hamnar i annan mans famn). Egil stöter sig dock med Erik Blodyx, dennes vrånga hustru Gunhild, och sedan med deras söner. Som han är en kraftfull man, därtill en med kunskap om hur nid skall läsas och dikter sättas samman, klarar han sig i stort sett väl. Sagan är lång, men något rörig, och handlar till en början egentligen om generationen innan Egil.

De övriga skaldesagorna är av mer varierad art. Den om Kormák är en sekunda produkt, utan stor logik i handling. Hallfreðs och Björn Hitardalskämpes är bättre, men formelartade, och Gunnlaug Ormstungas är klart bäst, med lågmält men skickligt bruk av onda varsel. Något märkligt är att ordningen de placerats i inte tänks igenom bättre; sagorna refererar ibland till varandra och man skulle önskat att detta toges tillvara bättre.

I än högre grad gäller detta tåtarna, där det är obegripligt att den om Sneglu-Halli kommer före den om Þorleif Jarlaskáld, trots att en poäng i den förra bygger på att man hört den senare. Sneglu-Hallis tåt är för övrigt något av en drift med formatet, fylld med den sorts skämt som brukar förses med epitet som »mustiga« (här betyder det närmast att det anses roligt att skoja om sex mellan män), men klarar man detta har den klart roliga partier. Även tåten om Auðun Västfjording avviker mot övriga, då Auðun inte är någon skald, även om hans historia i stort sett följer mönstret för tåtarna om en något sturig islänning som besöker kungen och trots eller tack vare sin tunga lyckas vinna deras gunst.

Slutligen skall också sägas att berättelserna om grönlänningarna, i form av »Grönlänningarnas saga« och »Erik den rödes saga« torde vara bevis goda nog för att inte ta isländska litteratur på alltför stort allvar som historiska källor: de motsäger varandra på flera punkter vad gäller försöken att etablera sig i Vinland, och bär på det hela taget tecken på långt gången omvandling till litteratur, även om detaljer och något av de stora dragen och namnen stämmer.