Bo Eriksson

Bo Erikssons Svenska adelns historia gjorde mig rejält besviken. Jag hade inga jättehöga förväntningar, men detta var, om inte genomuselt, så i alla fall slarvigt, ogenomtänkt, stundom felaktigt, och på det hela taget djupt otillfredsställande.

Vi kan börja med det stora problemet: detta är inte en bok skriven för någon som vill läsa en historia. Detta är lättsam TV-underhållning för de okunniga överförd i bokform. Ett kort exempel: den kanske största enskilda förändringen som inte innebar en direkt ändring av adelsprivilegierna kom 1809, i och med den kända paragraf 37, som innebär en övergång från det tyska systemet, där adelsskap tillkom alla medlemmar av en viss ätt, till det fransk-engelska, där adelsskap ärvs ungefär som en ägodel (fast bara av män). Rimligen kan man vänta sig att en bok på 400 sidor skulle diskutera denna förändring i viss detalj − men nej. Två sidor får det – att jämföra med det följande, där Axel von Fersen blir biograferad, och där lika mycket utrymme ägnas hans våldsamma död, tydligen för att det enligt Eriksson skall ha berott på något allmänt hat mot adeln.

Detta är ett genomgående problem: istället för att förtydliga och förklara långsiktiga förändringar på ett redligt sätt hamnar fokus ständigt på individer. Ibland leder det till intressanta bekantskaper, och det är knappast fel att få en redogörelse för Årstafruns tankevärld eller viss insyn i Brahehus på Visingsö, men när man tidigare bara fått sig till livs slitna klyschor om att det var nu som »noblesse oblige« blev ett begrepp för att förklara hur adelns ställning förändrats ser det onekligen ut som man försöker pracka på en växelmynt som ersättning för lödigt silver.

Inte bättre blir det av att Eriksson förväxlar adeln som fenomen med adeln som stånd; hans historia upphör väsentligen vid tvåkammarriksdagens införande med bara förströdda blickar på senare tider, trots att adeln faktiskt hade viss särställning i lagstiftningen till för endast några få år sedan, och vissa av de gamla godskomplexen fortfarande lever vidare som fideikommiss.

Mot sådant bleknar även rätt pinsamma malörer, som tyder på rent slarv av såväl skribent som korrektur; det dröjer faktiskt inte längre än till andra sidan innan man hittar så uppenbara tokerier att man förstår att författaren inte bemödat sig att själv läsa Beowulfkvädet innan han refererar texten, och texten kan inte bestämma sig för om den skall kalla Birger jarls släkt för Bjälboätten eller folkungar (och det trots att den vid ett tillfälle förklarar varför det förra är att föredra). Underligast är nog dock att man tydligen glömt att Leningrad bytte namn för över 25 år sedan.

Det finns ett fåtal ljuspunkter i referaten, där författaren tagit reda på och redogjort för även lite mer okända adliga skribenters tankar och generöst citerar dem; dessa är enda anledningen till att läsningen inte känts helt förfelad. Är man dock seriöst intresserad av adelns historia i Sverige så kan man nästan lika gärna läsa om ämnet i något uppslagsverk, för mängden substans bör vara ungefär lika.… (más)

Detta är ett försök att sammanfatta de medeltida traditionerna om diverse mer eller mindre verkliga djur, samt den form dessa presenterades i. Bestiarierna kan väl för en modern människa snarast framstå som fabelsamlingar, där djuren tilldelas diverse moraliska egenskaper utifrån delvis symboliska scheman. Myran och biet sågs, då som nu, som arbetssamma och organiserade, ormen som ondskan personifierad, örnen som fåglarnas vise konung. Mer överraskande är kanske att pelikanen sågs som en symbol för Jesus, då de vuxna fåglarna antogs såra sig i bröstet för att kunna föda avkomman, liksom Jesus offrat sig själv.

Verket blandar god inläsning på grundmaterialet med dålig korrektur på angränsande uppgifter. Man hissnar ibland över att författarens inte själv läst på bättre, som när "vitkindad gås" sägs vara det vetenskapliga namnet på fågeln, eller leoparden sägs vara det snabbaste djuret på savannen (just det stycket tycks aldrig heller bestämma sig om det vill behandla leoparden eller den mystiska "parden" som de lärde härledde ur namnet); detta är dock i någon mån förlåtligt en historiker, men när han obekymrat citerar Mandevilles resor tillsammans med Marco Polo, eller än värre, blandar ihop Fredrik Vilhelm II av Preussen med Fredrik II av Brandenburg och hävdar att det var den förre som instiftade Svanorden, då börjar man undra.

I övrigt är det en spännande bit idéhistoria, vackert illustrerad, och med flera parafraser utifrån Sveriges första tryckta bok, Dialogus creaturum, tyvärr också med författarens förnumstiga kommentarer. För den som till trots undrat om de tokiga medeltidsmänniskorna verkligen trodde på enhörningar är det en bok som ger svar, även om den inte är lika pålitlig i allt.… (más)

När man plockar upp denna bok och läser baksidestexten får man intrycket att den kommer handla om fantasy och medeltid i ungefär lika hög grad. Ack, vad man då bedrar sig. Boken handlar främst om medeltida legender och berättelser, med ett antal ganska ytliga utblickar mot fantasy (och då nästan bara Tolkien, och inte ens då känns det helt gediget - fina chanser att jämföra t.ex. Turin Turambar med folkvandringstida hjältar försitts). Det medeltida stoffet presenteras dock på ett högst förtjänstfullt sätt, och om författaren nöjt sig med att skriva om detta hade nog resultatet blivit betydligt bättre.… (más)