De klassieke roman ‘Dokter Glas’ van de Zweedse schrijver Hjalmar Söderberg (1869-1941) blijft fascineren. Glas is begin 20e eeuw huisarts in Stockholm die onder invloed van de bekoorlijkheid van de jonge domineesvrouw Hanna haar veel oudere echtgenoot dominee Gregorius vermoordt. Terwijl Bengt Ohlsen de dominee in zijn roman ‘Gregorius’ (2009*) in het middelpunt van zijn roman plaatst, kiest Ekman voor een nieuw personage: de arts Pontus Vossinge. Hij leidt als arts voor Stockholmse prostituees een armoedig bestaan. Het lezen van twee van Söderbergs romans doet hem de schrijver benaderen met een medicijn, waarmee een arts in principe een perfecte moord kan plegen. Vossinge zelf brengt de misdaad in praktijk, waardoor het hem lukt – zij het voor een nogal hoge prijs – geld en aanzien te verwerven. Hij vraagt zich af of hij ook aan de wieg van de literaire moord op Glas heeft gestaan. Schrijfstijl en inhoudelijke compositie zijn overtuigend en meesterlijk. Uitstekend vertaald. Een lekkernij voor de vrienden van de Scandinavische literatuur! Kennis van ‘Dokter Glas’ is nuttig, maar niet noodzakelijk.

Kerstin Ekman (f. 1933) er en av Sveriges mest skattede forfattere. Ikke bare har hun skrevet en hel haug med bøker fra 1959 og frem til i dag - still going strong - (32 stk. i følge svensk Wikipedia - den norske utgaven er ikke oppdatert/fullstendig). I tillegg har hun mottatt nesten like mange litterære priser, hvor den gjeveste nok må ha vært Nordisk råds litteraturpris for "Hendelser ved vann", men to ganger August-prisen er ikke så verst det heller. Selv har jeg kun hatt gleden av å lese "Hendelser ved vann" - inntil jeg altså nettopp leste "Mordets praksis". Sistnevnte en bok som har vært en naturlig følge av at jeg leste Hjalmar Söderbergs roman "Doktor Glas" for få dager siden.

"Mordets praksis" handler om legen Pontus Revinge, og vi befinner oss i Stockholm på begynnelsen av 1900-tallet. Legen treffer på forfatteren Hjalmar Söderberg både før og etter utgivelsen av "Doktor Glas", en bok som møtte så stor moralsk forargelse i sin samtid på grunn av det provoserende innholdet at den påvirket forfatterens totale tilværelse i årevis etterpå. (Den fiktive) Pontus Revinge tildeles (av Kerstin Ekman) mye av æren for de bakenforliggende faktaopplysningene mht. det mordet som blir begått av doktor Glas i Söderbergs "Doktor Glas".

I likhet med doktor Glas skriver også Pontus Revinge dagbok, og "Mordets praksis" bærer derfor preg av å bestå av dagboknedtegnelser. Der slutter imidlertid all likhet mellom de to legene. For mens doktor Glas var en vel ansett skikkelse i sin samtid, fremstår Revinge som en mindre sosialt vellykket mann. Dette skyldes fremfor alt at hans far i sin tid gikk konkurs - en stor skam på den tiden - og at hele hans legeutdannelse, som er bekostet av en grosserer, har gjort ham til gjeldsslave. Dette har satt ham i en situasjon der han, uansett hvor innbringende legegjerningen måtte bli, alltid er mer underlegen enn hans posisjon som lege i datidens Stockholm egentlig skulle tilsi.

Skjebnen skal imidlertid ha mer i ermet for doktor Revinge enn han har kunnet forutse. For mens han arbeider som ansatt lege på doktor Skades legekontor, blir han vitne til den aldrende legens siklende blikk på sin mindreårige stedatter. Han vemmes så til de grader over det han ser at han er villig til å gå svært langt for å stoppe dette. Og så skal det bli Hjalmar Söderbergs mord i "Doktor Glas" som praktisk talt inspirerer ham til å handle ...

"Jeg så og jeg ser Johannes Skades blikk suge seg fast til Frida. Det er det eneste som finnes av liv i dette gulaktig grumsete og blodsprengte øyelegeme. Blikket han er en kjøttfull snegl. Den kryper på det rene og besudler henne med slimet sitt.

Jeg vet ennå ikke om det medfører befrielse fra min pine å skrive dette og legge det under lås og slå. Men det er i det minste en handling med det formål å gjøre meg fri. Jeg har altfor ofte skrevet som om noen sto og leste over skulderen på meg. De første nedtegnelsene fra år 1906 synes meg nå om ikke uærlige, så i hvert fall tilrettelagt.

Hvis øyne er jeg egentlig redd for?

Jeg er alene. Jeg bestemmer selv over livet mitt." (side 49)

Og mens "Mordets praksis" også handler om et mord, er tematikken like fullt en hel del annerledes enn i "Doktor Glas", hvor doktor Glas ikke kjente noen skyld. Kanskje gjør heller ikke doktor Revinge det når alt kommer til alt, men han er i det minste redd for å bli avslørt - kanskje fordi mordet tilfører ham så mye mer som han kan tape enn for doktor Glas, som myrdet for en annen og ikke primært for egen del? Jeg har ikke lyst til å røpe så mye mer (til tross for at jeg har sett at de fleste anmeldere i grunnen røper alt), fordi dette kan ødelegge lesegleden for dem som har lyst til å lese Ekmans fantastiske "Mordets praksis".

Boka er glitrende skrevet, og dette er ganske enkelt stor litteratur! Noen har kritisert Ekman for egentlig å skrive en plagiat av "Doktor Glas", men dette vil jeg på det sterkeste protestere mot. Stemningen er riktignok mye av den samme som i Söderbergs "Doktor Glas", men Ekman drar det hele så veldig mye lenger. Og det kunne hun med den største rett tillate seg, fordi dagens lesere er vant til å lese om de blodiske mord uten at det ville ramle noen inn å identifisere forfatteren med morderen, slik Söderberg ble med doktor Glas den gangen han utga romanen "Doktor Glas" i 1905. "Mordets praksis" har for øvrig mange, mange flere bunner enn dem jeg har berørt i denne omtalen av boka. Blant annet er Ekman meget humoristisk når hun beskriver en gryende kvinnebevegelse, riktignok kun på individnivå gjennom et par kvinner som ønsker noe så uhørt som en egen yrkeskarriere. Hun må ha hatt det riktig fornøyelig mens hun harsellerte mot disse kvinnene gjennom doktor Revinges uttalte holdninger.

Helt til slutt: bør man ha lest Söderbergs "Doktor Glas" før man leser "Mordets praksis"? Jeg mener at man ikke nødvendigvis må det, men Ekmans bok blir på den annen side mer interessant og gir mer dersom man også har lest "Doktor Glas". Nå gjenstår det i grunnen for meg bare å lese "Gregorius" av Bengt Ohlsson - en bok om mannen som doktor Glas tok livet av i "Doktor Glas" ... Boka står i bokhylla ...

"Mordets praksis" fortjener etter mitt syn terningkast seks!

Utgitt i Sverige: 2009
Originaltittel: Mordets praktik
Utgitt i Norge: 2009
Oversatt: Bodil Engen
Forlag: Aschehoug
Antall sider: 186 ( )

Hjalmar Söderbergs Doktor Glas – som jeg netop har læst og anmeldt – har inspireret flere svenske forfattere. Senest Kerstin Ekman, der i den intense roman Mordets praksis tager livtag med Söderbergs læge, og det gør hun på original vis.

Mordets praksis er som Doktor Glas en jeg-roman. Den er fortalt af lægen Pontus Revinge, og handlingen spiller sindrigt sammen med forlægget. Revinge hævder nemlig, at han har været med til at udvikle romanen ved at vise Söderberg, hvordan mordet kunne begås. Men påvirkningen er gensidig, for romanen skubber efterfølgende Revinge i retning af sit eget mord, selvom han foragter Glas for ikke at være skildret som en rigtig læge, men som en forfatters ide om en læge.

Det er selvfølgelig en interessant påstand fra en læge, der selv er skabt af en forfatter! Det er let at tolke spillet mellem Glas og Revinge som et sindbillede på spillet mellem litteratur og virkelighed, men i en roman må det jo forblive et postulat. Derimod dokumenteres forfatteres afhængighed af både virkeligheden og andre tekster.

En interessant scene udspiller sig, da Revinge opsøger Söderberg på en café. De har tidligere talt om en effektiv mordplan for en læge, men Revinge er gået et skridt videre. Han har fremstillet cyankaliumpiller for at demonstrere, hvordan det kan gøres i praksis:

”Han var ikke alene forbløffet. Det er underligt hvilken indvirkning et magtmiddel har på det menneske man har foran sig. Eller, om man vil – et våben. Selv om man ikke i mindste måde truer med det, kan man aflæse skræk.
…
Hvorfor har De gjort dette? spurgte han.
For at hjælpe dem, sagde jeg. De ville jo have Deres teori afprøvet og vide om den lod sig omsætte i praksis.” (42)

(Den fiktive) Söderberg er skrækslagen. Der er et kæmpe spring fra at slå fiktive personer ihjel i tankerne og til at gøre tankerne konkrete ved fysisk at lave giftpillerne. Revinge fungerer ikke bare som konsulent på bogen, han tager teten, og Söderberg forstår, at han sidder over for en mand, der meget nemt kan blive ægte morder.

Revinge kommer fra små kår. Faderen har begået underslæb og er død i en ung alder, og selvom moderen har sørget for hans uddannelse, så er det sket for lånte penge. Byen fyger endda med med pinagtige rygter om, hvilke ydelser hun også har ydet til gengæld. Pengene skal betales, så han må tage tjansen med rutinetjek af prostituerede, indtil han endelig får chancen for at blive ansat i Johannes Skades praksis.

Snart rydder han Skade af vejen, og som i Doktor Glas er der flere motiver i spil. Revinge ser en åbning for at komme til muffen, men han bryder sig heller ikke om den måde Skade ser på steddatteren Frida – en pige som Revinge også er interesseret i, selvom han må gifte sig med moderen for at få fingre i praksissen.

Da Fridas veninde Ida kommer på sporet af, hvad der er foregået – hun er både læge og fan af detektivromaner – breder nervøsiteten sig. Den angst for at blive afsløret, der kun kortvarigt optræder hos Glas, æder Revinge op indefra, godt hjulpet på vej af et forkvaklet forhold til kvinder.

Romanen har mange facetter, men jeg vil fremhæve et enkelt mere: Kerstin Ekman beklagede i 2005, at Söderberg genbruger Glas i en af sine senere romaner (teksten er gengivet i den nye danske udgave af Doktor Glas) og i Mordets Praksis lægger hun beklagelsen i munden på Revinge, der skriver et rasende brev til Söderberg. Fiktiv eller ej – Glas er blevet en alt for vigtig person i hans liv til at blive fiflet med.

Mordets praksis kan godt læses uden at have læst Doktor Glas, men det vil jeg alligevel ikke anbefale. Dels får man meget mere ud af Ekman, når man kan genkende trådene til Söderberg, dels er Doktor Glas simpelthen en bedre bog, som man ikke bør snyde sig selv for! Ikke at Ekman har skrevet en dårlig bog, for det har hun slet ikke. Mordets praksis er tankevækkende og elementært spændende.

Læs dem begge to – det fortjener de! ( )

Gudarna skall veta att det rörts om nog i Hjalmar Söderbergs litterärar kvarlåtenskap; snart lär väl omdiktningarna av hans verk få egna bokhyllor på biblioteken. I synnerhet tycks Doktor Glas dra åt sig sådant det mest uppriktiga av prisande som fallfrukt drar getingar, och senast i raden är Kerstin Ekman med Mordets praktik.

Man får väl vara nöjd med att det åtminstone inte är en ren omdiktning utifrån någon annan person i historien; nej, i denna bok är Doktor Glas en roman, inte en person, och den är satt i ett Stockholm där Söderberg själv vandrar runt och stöter på bokens huvudperson Pontus Revinge, som sedan själv hävdar att han är den som inspirerat Söderberg till att skriva om mord på vedervärdiga pastorer – i alla fall delvis. Hur det egentligen är med den saken ifrågasätter man snart som läsare, ty även om doktor Revinge kanske har alla hästar i stallet så är de kanske inte alltid placerade i rätt spilta, och hans mentala tillstånd är minst sagt skakigt.

I bokens inledning är han en fattig läkare anställd för att som kontrollant av horors hälsotillstånd, en uppgift han äcklas vid. Ett möte med en gammal skolkamrat, ett mod han hämtat ur Doktor Glas vilja till handling, och snart har han det aningen bättre ställt; som hans nye chef har hjärtproblem så har snart en liten ask med cyankaliumpiller kommit till användning, och när Revinge också konserverat änkan är han materiellt säkrad, och dessutom fast i närheten av den person han närt en ohälsosam kärlek till: sitt styvbarn Frida. Men kanske är det någon som misstänker något trots allt?

Jag tyckte inte speciellt mycket om Mordets praktik, även om jag tvivlar på om jag därav kan tycka att den är misslyckad, förutom att verb med pluralformer verkar aningen dissonanta vid bruk i nutida romaner, oavsett om språket som här inte har några tydliga tecken på att vara från idag. Snarare är det motvilja mot denna typ av sjaskiga huvudpersoner med sjaskigt själsliv som spökar, eller den ovilja mot att andra skall utnyttja befintliga gestalter för egna berättelser och på sätt korrumpera dem som Revinge själv upprörs över vid läsningen av Jahves eld, men någonstans gnager boken ändå. Inte riktigt min likör, således, även om jag inte heller kan avråda från den. ( )

Jeg gjorde, hvad flere anmeldere har skrevet, at man kun til nød kan gøre, nemlig at læse Mordets praksis uden at have læst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Men fornøjelsen var alligevel stor, meget stor, over historien, over det psykologiske portræt af den i starten af bogen unge læge Pontus Revinge og ikke mindst over sproget, som bogen er skrevet (og oversat) i. Og jeg tror, at der kunne være en Nordisk Råds Litteraturpris-vinder gemt i denne bog.
Revinge er ansat under lægen Johannes Skade, som har hjerteproblemer og hang til prostituerede. Revinge slår Skade ihjel med gift og overtager hans praksis og hustruen Elsa i et totalt kærlighedsløst ægteskab for at få praksis og at være tæt på datteren Frida, som han begærer. Mordets praksis er en bog om et hemmeligt liv, hvor Revinges handlinger korrumperer de få idealer, som han har fra starten. Han prostituerer bl.a sig selv i proformaægteskabet med Skades enke Elsa efter at have foragtet de prostituerede, som han i starten af karrieren visiterede, og han udskriver med rund hånd opiumsdråber til sine klienter, ligesom Skade gjorde, hvilket Revinge foragtede ham for
Jeg havde bogen igennem en klaustrofobisk fornemmelse af at være lukket inde i Revinges hoved, i hans hemmeligheder og angst for at blive afsløret for både det ene og det andet,. Det er fantastisk velskrevet, holdt i et sprog fra begyndelsen af 1900-tallet, og er en psykologisk thriller og pageturner af høj, høj karat. Der er så mange temaer og elementer at tage fat på i denne bog, så en anmeldelse af denne størrelse slet ikke yder den retfærdighed! ( )