Hafez, egentligen Shams al-din Mohammed (Hafez är en titel för en recitatör av Koranen) är en av persernas nationalskalder, vars verk i svensk direkt översättning av Fateme Behros finns att läsa i Östanvindens ande. Som nationalskald låter han sig grupperas med främst Bellman och Burns, och diktar alltså med förkärlek om berusning, både av alkohol och kvinnor. Bara detta är ju i sig märkligt med tanke på vad profeten hade att säga om vindruvornas saft, men Hafez går ännu längre, och kallar ständigt vinutskänkaren för sin överstepräst, i trotsigt hån mot vad han ser som skenheligheten hos de sheiker och sufier som vakade över God Ton och Allmän Moral.

Samtidigt är han inte irreligiös; han talar ofta om Allah som sin Älskade; även om en av svårigheterna med att översätta honom är arabiska alfabetets avsaknad av versaler och persiskans avsaknad av genus, vilka båda gör att man inte kan behålla den ursprungliga vagheten i vem det egentlige är han talar om – en flicka han är kär i, en pojke han är kär i, Allah. Denna vaghet har naturligtvis bidragit till att det fortfarande finns gott om forskning kring hans verk, även om den inte är direkt hindrande för njutningen.

Då är det värre med att han inte riktigt verkar kunna bestämma sig vad hans dikter skall handla om. Även om det inte gäller alla hans dikter – vissa nyttjar till exempel att ghaselen tillåter att man i slutet av varje vers upprepar en och samma fras – så är ändå intrycket man får att man lika gärna skulle kunna ta en hel del av dem, och kasta runt verser lite hipp som happ utan att egentligen ändra det intryck de ger. Hafez storhet ligger på ett annat plan; han är formuleringskonstnär:

Såret mitt hjärta får av dig är bättre än andras botemedel,
och giftet du ger mig är bättre än andras motgift.

Ghaselen är en tämligen fri form, och om man som Behros överger försöken att rimma så tycks den inte bereda några större problem med översättandet; problemet är väl snarast att det är helt omöjligt att som utomstående greppa alla referenser och dubbeltydigheter som den persiska verstraditionen, med sin blandning av poesi och mysticism, är så full av. Samtidigt är det svårt att inte tycka om den ödmjuke rumlaren Hafez, som predikar att man skall leva för nuet och inte för vad som kanske kan komma efter döden:

Bekymra dig inte för himlen när du står inför den Älskades tron,
annars faller du från din höga ställning ner i den smutsiga dyn.

Lär dig förstå kärleken innan dagen kommer då livet är slut
och du inte förstått livets mening. ( )