Livet sägs var för kort för dåliga böcker. När man läser Göran Häggs 1001 böcker du måste läsa innan du dör drabbas man lätt av misstanken att det kan vara för kort även för de bra böckerna. För trots att man som inte mer än lovligt pretentiös läsare troligen hunnit med en hel del av de som finns (jag gissar är att jag hunnit med sisådär hundra), så blir det ändå en genomsnittstakt på sisådär 1 i månaden som skall hinnas med i ett normallångt svenskt liv. Och då har man som svensk ändå fördelen jämfört med de som skall ta itu med den engelska, motsvarande, listan att man kan börja vid ganska tidiga år. Hägg har nämligen – till skillnad från den grupp som ansvarat för den engelska varianten – inte ryggat för någon genre, och kan således bland annat ståta med en ganska stor samling barnböcker.

Jag har förvisso inte läst den engelska varianten, men har sett urvalet, och på det hela taget får man vid en jämförelse intrycket av att Hägg är betydligt mindre fördomsfull i sitt urval, och har således med en hel del böcker enkom för att de är god underhållning. Å andra sidan slår något av hans personliga preferenser igenom; det är tydligt att han kan läsa på italienska och att han därför har tagit mer böcker därifrån än vad en annan författare skulle ha gjort, liksom att han är väldigt, väldigt förtjust i Hemingway och Oates (å andra sidan innehåller den engelska listan påfallande mycket Coetzee). Dessutom återkommer den Häggska latheten, och den som läst hans litteraturhistorier, eller för den delen hans Svenskhetens historia, kommer finna att en hel del formuleringar går igen. Till skillnad från den engelska utgåvan kan dock Hägg utsäga titeln på sitt verk utan att ha anledning att skämmas; den engelska utgåvan heter 1001 books… men innehåller ändå inget annat än romaner: Ett idiotiskt grepp som fullständigt saklöst stänger ute stora delar av världslitteraturen från tiden före år 1700, och en hel del läsvärt efteråt också. Fast å andra sidan: behöver man egentligen tipsas om att man bör läsa Hamlet? Å tredje sidan: det intressantaste är kanske vad som inte kommit med. Jag förstår ärligt talat inte hur man med gott samvete kan utelämna Herodotos, eller varför Tage Danielsson skall representeras av just Postillan, i mitt tycke en jämförelsevis svag punkt i hans produktion.

Fast lite skall de kanske båda skämmas ändå, för det där med »måste läsa« skall nog tas med ett par ordentliga nypor salt. Jag tror inte någon av dem kommer att tycka att det egentligen är fel om boken bara leder till att man läser hundra av de böcker som listas. Eller tre. Och det är definitivt inte menat som någon form av kanon, utan snarare en hög rekommendationer.

Annars är Hägg även på känt maner ytterst tvärsäker på sin sak. Ibland förvånas man: han rekommenderar Frans G Bengtssons Karl XII:s levnad (om man förresten anser att jag är tjatig med Bengtsson så är Hägg det i än högre grad; han tycks vara den enda auktoritet på litteratur som av Hägg erkänns mer allmän kompetens och åberopas flitigt), och skriver något om hur Bengtsson är helt främmande för rasism. Ett synnerligen märkligt påstående, då tyvärr den största fläcken hos Bengtsson är just att han stundom lägger i dagen just åsikter i den riktningen, bland annat i just Karl XII:s levnad när han skriver om hur slavernas nationalkaraktär formats av skräcktillvaron i deras träsk, liksom i essän om Gobineau. På andra platser talas om hur Kipling »uppfann« de talande djuren, trots att sådant hade funnits åtminstone sedan Aisopos dagar!

Om nu det finns brister i analysen och liknande, hur är då boken när man jämför den med dess uppställda mål, att locka till läsning? Det finns, i mitt tycke, två legitima sätt att utvärdera detta på, baserade idén att boken skall ses som rekommendation, inte kanon. Det första är att jämföra rekommendeationer med redan lästa böcker, den andra är att se hur pass den lyckas locka till annan läsning. Vad gäller den första tycks den vara i stort sätt lyckad: Flera av de böcker som rekommenderats som jag läst har faktiskt varit bra läsupplevelser (undantag främst för den i mitt tycke tämligen tråkiga Kristin Lavransdotter). Med den andra lyckas den också väl: boken innehåller massor av böcker jag annars inte skulle ha hört talas om eller inte övervägt att prova på som jag nu vill ge en chans – någon gång. Det förvånansvärt breda urvalet (speciellt som det gjorts av en enda person) hjälper därvidlag – och gör dessutom att den som vill upprätta listor för att verkligen läsa allt detta kanske kommer att från början kunna kryssa för en del som den inte räknat med. Det kanske inte är en stor läsupplevelse i sig, men den kommer förhoppningsvis leda till sådana. ( )