Svenska vitterhetssamfundet har ägnat mycket arbete på att åter ge ut tidig svensk litteratur, däribland tidiga svenska romaner: inte enbart av den en gång allmänt beundrade och vida översatta Fredrika Bremer, utan även mindre välkända författarsystrar som Emilie Flygare-Carlén och Sophie von Knorring. Den senare Illusionerna är ett gott exempel på ett tema som en gång var vanligt men som numer snarast förpassats till genrelitteraturen: naiv ungdom från landet kommer till storstaden och konfronteras med omoralen.

Här är det en unga fröken Ottilia, grevinna men fattig, som någon gång 1812 får komma och bo hos sina rikare släktingar ett år: hennes tant Aline (släktförhållandena är aldrig helt klarlagda, men Aline torde vara Ottilias mormors brorsdotter) vill så gärna ha henne hos sig i staden. Där träffar hon också sin artige onkel, Alines vännina generalskan och dennas döttrar, den elakt kvicka Pauline och den småkorkade Emilie och – kusinen Otto.

Förälskelse uppstår, men jämmer och ve, Otto måste åka bort, och det framkommer snart för läsaren att han är långt ifrån den perfekte unge man Ottilia vill ha honom till. När inte kärlekslyckan kan få utlopp i sanktionerat äktenskap, så prövas andra klichéer: rymning, att ärbart betrakta varandra på avstånd, men ej heller dessa former visar sig kunna erbjuda någon lösning, och det hela tar det slut som stått klart från att Ottilias berättelse (omgiven av ett »utgivarens förord« som är lika uppdiktat som resten) börjat: hon är dömd att dö, han att gå sin egen väg.

Sagda förord (och vidhäftande efterord) är nästan bokens främsta styrka: det utnyttjas långt bortom tom konvention för att kommentera resten av verket. Detta är dock något skevt: vi vet att Ottilias kärlek kommer gå i putten, att Otto inte är en önskvärd make, men man känner ändå att boken hade vunnit på om de krossade illusionerna fått spöka runt ännu ett litet tag och göra fallet ännu tydligare, och att Otto skulle visat sig lite mer av en bov, istället för enbart en feg och obetänksam ung man med kvinnotycke.

Det finns också gott om tidsfärg: Ottilia träffar såväl phosphorister som Mme de Staël, får höra om Napoleons härjningar och se den unge kronprinsen, det talas om tidens konstnärer och skådespelare.

Det finns varningar här, men det är inte helt lätt att tolka den: Vi vet att vistelsen i Stockholm blev fatal för Ottilia, men varför? Att hennes släktingar var skröpliga, men inte direkt skurkaktiga? Att Otto visade sig för svag att bära upp snart slag varenda romantisk förhoppning hon önskade fästa på honom? Att lantlivet inte rustat henne nog? Illusionerna är inte ett orättvist bortglömt mästerverk, men för den som är intresserad av den tidiga romanen finns likfullt en hel del att hämta. ( )