En recensent menade att Ranelid i och med den här boken hade "förädlat sin stilkonst intill fullkomning". Det är verkligen inte fallet. Han skriver med en rättfram och vardaglig prosa som han ofta låter lyfta i poetiska ekfraser. Stilen är dock allt annat än fulländad med tröttsamma upprepningar och klåfingriga moraliseringar av den egna berättelsen.
Trots detta kommer jag snart in i den och Ranelid lyckas verkligen förmedla ett fascinerande kvinnoporträtt från det tidiga 1900-talets USA. Framför allt förmår han visa hur ett liv fyllt av olyckor kan rymma så mycket lycka av annat slag. ( )