Falstaff är förutom fakir även autodidaktiæ doktor. Med självklar överlägsenhet meddelar han därför världen sina kunskaper i de mest skilda ämnen – mot ringa ersättning, förstås, ty även om man har som princip att inte betala för sig kan man ibland bli så illa tvungen, och även om man är miljonär så kan man inte slösa hur som helst. Dessa ämnen sträcker sig från A som i ABC till Ö som i ölost. Meddelandet tar främst formen av uppslagsverk, men stundom även prövar han prosans form.

Naturligtvis är knappt ett ord i det samlingsverk jag läst allvarligt menat,och eftersom det är fråga om artonhundratalshumor från en före detta lundastudent, så är det ju en klar risk att det hela smakar en smula nattståndet. Mycket synes även bleknat, även om en del fortfarande kan glimma tämligen vackert, såsom konsten att gräva guld (»Du gräver på den plats, där guldet ligger dolt, varpå du på en skottkärra hemforslar till din hydda den uppgrävda rikedomen. Det enda svåra vid denna konst är att veta var guldet ligger«) eller satiren över drömtydning (»Jordgubbar, att äta – du kommer leva i Juni[sic]«). Styckena där den unga kvinnans rätta uppträdande beskrivs är faktiskt även de positivt överraskande, eftersom de faktiskt driver hårt med den lott som påfaller dessa.

Vad gäller de mer prosaartade styckena faller dessa på två oområden: dels en kort berättelse om en godsägare som inför asatron – läsbar, men inte omistlig – samt två sagor, där i alla fall den om Pomperipossa tycks ha blivit så läst att den gått från vänlig satir till äkta vara.

Boken bjuder väl inte på några direkta gapskratt, men ibland sitter man åtminstone och småskrockar, och inget är i alla fall direkt tråkigt– desto märkligare som det direkt bygger på det sena artonhundratalets värld, med dess allvarliga professorer, högtidstal och läroböcker. ( )