När man läser Pelle Svanslös slås man av två saker: dels den exakta studien av den rena elakhetens mekanismer, dels hur förbaskat repetitiva berättelserna är. En typisk episod ser ut ungefär som följer: Pelle Svanslös träffar elake Måns, Måns blir upprörd över något Pelle sagt, Måns kallar samman några av sina vänner och berättar hur upprörd han är, de bestämmer sig för att kväsa Pelle, Måns lurar i Pelle att han vill göra något snällt mot honom för, Pelle klarar sig undan elakheterna och Måns får stå med skammen.

Förutom sådana episoder består de två första böckerna i Känner du Pelle Svanslös (Pelle Svanslös på äventyr och Pelle Svanslös på nya äventyr) av en del menlösheter av typen »Pelle blir kvarglömd på en ö«, »Pelle hamnar på fel tåg« och »Pelle drömmer att han är Snövit«, inte hälften så intressanta som att se Måns utstuderade elakhet och hur den (o)möjliggörs av Bill och Bulls dumma medlöperi och Fritz och Fridas lättleddhet – hade det inte varit för dessa skildringar av vad som gör ondskan möjlig hade Pelle Svanslös varit plågsam vuxenläsning.

Detta blir särskilt tydligt i den tredje boken, Pelle Svanslös i Amerika, där de stadigvarande bifigurerna ersatts av en bunt tillfälliga bekantskaper, främst det outtröttliga Gangstergänget, där alla diskret nog heter saker i stil med Gangster-Jack och Gangster-Murre, och vars fällor Pelle aldrig tröttnar på att falla rätt i och på olika mer eller mindre konstruerade sätt klara sig ur. Dessa historier kan väl kanske vara roliga en och en, men i massverkan blir det mest tröttsamt. Håller man sig bara borta från denna installation i serien kan dock Pelle Svanslös vara något även för vuxna. ( )