Erich Fried

När den nu 60-årige Erich Fried debuterade som "politisk" poet i Vietnamkrigets år 1966 hade han redan ett tjugoårigt författarskap bakom sig och en perifer men respekterad ställning inom den tyska efterkrigslitteraturen att förlora. Perifer inte bara i den yttre bemärkelsen att han var född i Wien och sedan 1938 bosatt i London, i en landsflykt på judepass som övergått i permanent emigration, utan också såtillvida att hans författarskap dittills nog kunde betecknas som smalt: dunkla parabler i Kafka-stil, en inte mindre svårtillgänglig experimentroman om omöjlig kärlek mellan en judisk soldat och en kvinnlig KZ-bödel och dikter som med sin fonetiska associationsteknik tycktes placera honom någonstans mitt emellan den tidige absurdisten Morgenstern och den samtida konkretismen. Men, alltså, respekterad - också som översättare av Shakespeare och nyare engelsk poesi från Eliot till Dylan Thomas - och tryckt på respektabla västtyska förlag. Fried tycktes, kort sagt, på väg in.

Då publicerade han utan förvarning en hel rad diktsamlingar av helt annat slag, med början i "und Vietnam und" 1966. Från en inåtvänd judisk allegoriker som riskfritt kunnat beskyddas utvecklades Erich Fried på ett decennium till en obekväm och obehaglig författare som man måste skydda sig mot: en som talade öppet och anklagande om identifierbara skeenden och personer i den tyska offentligheten och inte ens väjde för att i en dikt till en livstidsdömd terrorist dra fram en personlig erfarenhet från flyktåret 1938: "Den 12 mars blev mitt land ockuperat/av polis och säkerhetsstyrkor från Tredje riket/och den 24 maj blev min far/sparkad till döds av en funktionär i Gestapo."

Idag tycks Erich Fried inte längre uppleva emigrationens utanförställning som ett trauma att besvärja — fast han fortfarande skriver dikter på temat hemkomst — utan som en förpliktelse att tala. Att säga framför allt sådant som inte får sägas i den demokrati som har efterträtt Tredje riket, att tala för och till den utomparlamentariska opposition som har blivit Förbundsrepublikens judar och inte tiga bort ens de yttersta av dess desperados, de redan döda eller dem som nu sväljer sin vanmakt droppvis på anstalter om vilka han i ett beskt epigram konstaterat att de alla slutar på "hem".

En politisk poet alltså. Men en ovanlig politisk poet: utan paroller och utan sångröst, omöjlig att tonsätta och trots sitt farväl till Israel trogen sitt judiska ursprung genom att skriva en nästan bildlös poesi, en "betydelsedikt" (med Lessings ord för epigrammet som genre) där uttrycket alltid också är utsaga. Om han är den som möjligen har de bästa anspråken på att förvalta det politiska arvet från Brecht, så är det varken den unge lyrikern eller 30-talets trosvisse kampsångare han knyter an till, utan den luttrade dialektikern och ironikern Brecht från Buckow-elegiernas slutstadium.

Erich Frieds språk ser enkelt ut men är svårt att översätta, bl a på grund av den dragning till ordlekar och svindlande begreppsakrobatik som han tagit med sig från den förpolitiska perioden. I den situationen har jag valt att låta urvalet bestämmas av vad jag trott mig kunna översätta utan fotnoter under dikterna (de som finns är Frieds egna, de i slutet av boken mer faktaupplysningar för intresserade). Därför är urvalet varken till innehåll eller omfång identiskt med det som 1978 gavs ut av sju oppositionella förläggare i lika många länder, fast jag har tillåtit mig att låna titeln därifrån.

Lars Bjurman

(Översättarens förord) ( )