Idag är han nöstan okänd, men en gång placerades han självklart mellan Bellman och Strindberg i raden av Stockholmsskildare, en av den svenska prosans stora företrädare. Han har sjunkit ned i glömska, möjligen uppmärksammad av flanörer längs Klaragatan som undrat över vems byst som står där framför Östra Real med epitet »Stockholmslivets skildrare«. August Blanche var författare, sällskapsmänniska , skådespelare, liberal och vältalare. Han utgav flera samlingar med noveller, med material hämtade ur verkliga livet: Blanches eget, och de original som befolkade Stockholm, i synnerhet i författarens ungdom.

Svenska Akademien utgav 2016 en samling av hans noveller under titeln Marmorbruden, under redaktion av Elisabeth Mansén, med förord av Per Wästberg. Undantaget de hämtade från En skådespelares äventyr så är de endast löst sammanfogade av någon ramberättelse; flera av novellerna sägs vara skrivna av en viss person, men innehållet är varierat. Det Blanche skildrade var i huvudsak folkets Stockholm: de vi möter är i huvudsak skolpojkar, präster, arbetare, skådespelare, hantverkare, jurister, bodknoddar, servitriser och kungliga sekreterare. Ädlingar dyker förvisso upp, männen ofta som skurkar och förförare, fröknarna som föremål för uppvaktning, ty skulle de inte gjort de hade det varit konstigt i detta gamla Stockholm, där samma kvarter, samma hus kunde inhysa folk ur alla samhällsklasser och där Blanche till synes kände alla.

Historierna ter sig ofta närmast som skrönor: de olika originalen må ibland leva i misär, men de har alla någon form av stolthet, och inte ens när han försöker skrämma sina läsare med historier om ädlingar som söker förgripa sig på väna jungfrur eller spetsbovar som bestjäl hederliga män eller hotar små gossar, så slutar det med annat än att rättvisa skipas någorlunda, även om polisväsendet annars kan skildras som lustigt, småkorrupt och ineffektivt.

Det hela är djupt försänkt i 1800-talets Stockholm: namn på personer är ofta autentiska, någon gång (främst vad gäller ädlingar) lätt maskerade. Gator och hus beskrivs närgånget, och man kan följa Blanches figurer exakt i spåren; i vissa fall i verkligheten, i vissa fall endast på kartan sedan landhöjningar, esplanadsystem och Norrmalmsregleringar farit fram med mer eller mindre milt handgrepp. Eller, ja, »Stockholm« kanske inte är helt rätt: det är i huvudsak de norra delarna av staden, vi rör oss i, Klara, Ladugårdslandet och Djurgården, någon gång Gamla Stan, aldrig Söder eller Kungsholmen.

Som berättare framstår Blanche som rätt enkel: han har hand med komiska berättelser, ungdomliga upptåg och original, men är mindre händig när det gäller kvinnor (som sällan går bortom de sedvanliga stereotyperna: oskuldsfull fröken, god gumma, älskande mor, någon gång förförerska). Han är något sentimental, lätt att jämföra med Dickens, men ändå klart svensk. Glömskan är i det här fallet inte välförtjänt. ( )