A collection of nine essays, as first published in 1933, discussing ancient Greeks, episodes from the Frankish chronicle of Gregorius and other events of a mostly martial nature. What do I make of this today? The writing is quizzical and requires a lot of background reading or at least knowledge of peoples, times and persons that can no longer be taken for granted. Sometimes he manages to put things in a different, unexpected perspective, and most can be read with a consenting chuckle, as long as he deals with European history. His foray into Indian history is unsatisfactory, there must be more to it than this vague collection of factoids. I shall certainly look up a modern account to doublecheck his, which is full of the kind of Christian and Western prejudice still so prevalent at his time. The essay about Parkman and the Indian Wars is simply beyond the pale: arrogant, bigoted, racist and snobbish. It spoils the enjoyment of the rest. ( )

Egentligen finns bara ett fel med mitt exemplar av Frans G Bengtssons De långhåriga merovingerna: boken är något fruktansvärt ful, med ett omslag som från början tycks haft en slags smutsgul färg (möjligen tänkt som guld), men där tidens gång och handens nötning skrapat bort denna så att dels ett underliggande lager grönt, dels papprets vita på sina ställen kommit i dagen. Men innehållet! Innehållet! Det kan vara den yppersta prosa som skrivits med svensk penna, med en stilkonst som endast ett fåtal kan mäta sig med (på), och en lärdom av lika sällsynt djup och bredd, förevisadi essäer som titelns frankiska härskare bland mycket annat behandlar kavallerigeneraler från amerikanska inbördeskriget, en bortglömd florentinsk bibliotekarie, brittisk science fiction, ortsnamnsforskning, Robinson Crusoe, och hur det epizephyriska lokrerna fick sina lagar.

Vi kan ta det sista av dessa exempel och studera närmare: essän behandlar herden Zaleukos, som av Athena fick i uppgift att bringa ordning i det arma Lokroi, olyckligt inte därför att ingen brydde sig om lagen, utan för att alla endast brydde sig om just den lag de hade med sig från sitt eget hörn av Grekland. Inledningen av essän förtjänar att citeras som prov på den poesi som präglar Bengtsson prosa i hans allra bästa stunder:

De epizephyriska lokrerna, som kommit på skepp från Grekland till bruttiers och messapiers land, byggde sin stad vid foten av berget Zephyrion på det tarnetinska havets kust och erhöllo därav sitt namn: »de bortom Zephyrion boende«.

Sådan klang i språket påträffas också hos Lagerlöf, men annars är det tunnsått med prosaister som kan ge liknande njutning. Att någon essäist skulle kunna åstadkomma en liknande blandning av stilistisk förmåga med lärdom och vilja att befatta sig med de flesta sorters litteratur (även om Bengtsson fått fel i sitt svepande avfärdande av de flesta författare som framkom efter första världskriget) tycks även det högst osannolikt: man skulle möjligen kunna hitta någon som skulle kunna göra en liknande analys av Defoe: enligt Bengtsson den ypperste av journalister med sin förmåga att alltid låta alltigenom sanningsenlig även när han bevisligen inte är det, men samtidigt en högst medioker författare på grund av sina huvudpersoners enahanda karaktärer; de är ständigt samma förnuftiga, lätt grubblande och religiösa normalmänniskor. Men visa mig på den som sedan kan gå vidare och ge en sammanfattning av Gregorius Frankerkrönikan, eller en anekdotisk genomgång av bruket lakonismer i västvärlden, och få texten att bli en sådan njutning!

Nog pratat: nästan varje enstaka essä skulle kunna ge upphov till en egen recension, så innehållsrika och varierade är de (och jag har ännu inte ens nämnt »Vintermänniskan«, vari utmålas det jävelskap som vintern före värmeelementens tid och den enkla lycka som låg i människornas av naturen erövrade värld utgjorde), och måste jag ge ett enmenings omdöme kan det bara bli att detta är den absolut bästa bok jag någonsin läst. ( )