Ungefär halva innehållet i Jag Arne del två har redan behandlats här ([1, 2]), men den andra dryga hälften är av mig tidigare osett. Och visst, Arne var nog i aningen bättre slag i förra seklet, även om han ändå är roligare än den utrikesreporter Konrad K som inleder samlingen, och vars främsta förtjänst är att han fick Christensen att åter börja teckna serier med kommentarer om samtiden.

Samtidigt: att Arne skäller på Bush, Blair & co är naturligtvis som det skall vara. Han får för den delen gärna häckla svenska partier också – men varför inte Sverigedemokraterna? Är det inte de han borde vara som mest gallsjuk över? Att håna Linda Skugge för att hon vill amma på allmän plats, eller all Stieg Larsson-hysteri känns lite småttigt för en anka som en gång på samma gång fick en att skratta åt och fasa över skinskallar och annan direkt farlig idioti.

Men visst, Arne som sonson eller farsa är rolig, liksom när han spelar sin egen version av Baksmällan (i kängurudräkt!). Men ändå: det riktiga bettet saknas, och pungsparkarna riktas inte alltid helt rätt. ( )