I kung Kristoffers landslag heter det i inledningsparagrafen att »Sveriges rike är av hedna värld samman kommit av Svea och Göta riken«. Den gängse bilden av detta var länge att svearna i en dimmig forntid, endast lätt illuminerad av ljuset från diverse sagor såsom den om Beowulf, hade besegrat götarna och skapat ett rike, som trots vissa inbördes strider i samband med kristnandet i stort sett var identiskt med det som Birger Jarl sedermera satte på fast grund. Denna bild håller inte Maja Hagerman med om. I sin augustprisbelönade Spåren av kungens män söker hon istället ge en modernare bild av hur det hela gick till, och är därvid tvungen att teckna en förvisso ofullständig och grovt skisserad men ändock bred bild av tillståndet i norden under de århundraden från tiden när de sista vikingatiden för alltid dragits upp på land och hövitsmännen börjat lyssna på missionärernas tal om Vite Krist till perioden då de inhemska källorna börjar tala om lite mer än donationer till diverse kloster.

I början av denna tid hävdas det som sedermera blev Sverige sägas ha bestått av ett litet, sjöbaserat Svearike som tycks ha styts av en kung, götalanden, som legat mitt emellan detta rike och det mäktiga danska riket och inte verkat ha hört till någondera riktigt, samt resten, som av olika skäl inte behandlas i denna bok. Via götalanden har i vilket fall västeuropeiska influenser influtit, med källsprång främst i England. Med tanke på hur dåligt källäget sägs inte mycket om hur mer exakt enandet har gått till, men desto mer om hur invanda tankemönster vänts från att man enbart haft de personliga och släktbaserade relationerna för ögonen till att först även bry sig om kyrkogemenskapen och sedan få en idé att man levde i någon slags rike, samt hur nya sätt att leva och finna sin utkomst vunnit insteg. Mentalitetsförändringarna sägs till stora delar ha ombesörjts av kyrkan, och här dyker en fråga man som läsare lämnas ensam med upp: varför gjorde kyrkan det? Det går att läsa ut att kyrkan dels behövde först beskyddare för att inte kastas ut, och senare behövde förändra tänkesättet i denna riktning för att bli självförsörjande, men detta kunde satts ut mer explicit i texten.

Ett annat problem är språket. Det är av stilen "förslappad nusvenska", där bisatser sätts ut som egna meningar, utan att man kan skönja någon anledning än rädsla för för långa konstruktioner. På något ställe blir även meningarna tvetydiga: »Frillobarnet kunde ärva sin far om han önskade det…«. Menas det verkligen att frillobarn själv fick välja om de kunde ärva? På ytterligare ett ställe står det om ägoförhållande av jord att kyrkan och klostren ägde 43 procent av jorden år 1635. Sannerligen en märklig prestation, när det sista svenska klostret (Vadstena) stängts fyrtio år tidigare!

Nå, dessa smådetaljer är dock bara detaljer. I det stora hela är det en bra bok, med oväntade inslag på livet under två ganska bortglömda århundraden. För den som är intresserad av bra historia är detta att starkt rekommendera. ( )

Om de tidigaste stadsbildningarna, vikingar och runstenar. Spännand och lärorikt! ( )