Det andra albumet i Phonogram-serien har mer eller mindre kastat bort de mer fantastiska delarna (i synnerhet idén att sådana kräver att handlingen består av ett stort uppdrag). Istället följer vi, ur sju olika perspektiv, vad som händer under en kväll på en nattklubb, 23 december 2006, och hur sju personer alla går runt med egna problem och hur de stöts mot varandra.

Det finns lite magi, men den framstår främst som en överdrift av vad som även annars vore möjligt: när någon plågas av minnen, så är det i form av tydligt agerande spöken, när någon vill få komma in, så är det inte bara att de är jättesöta utan de lägger även på en ritual. Det skulle kunna användas magisk kraft för att få folk till dansgolvet, men varför det när det funkar lika bra med den kraft som finns i en riktigt bra låt?

Och så går kvällen: någon brottas med minnet av en nyligen avslutad kärlekshistoria, någon försöker bryta sig loss från att vara den mindre attraktiva vännen som sparar på originellt tänkande genom att istället citera, någon vill bara ha kul, någon försöker bara spela sin musik.

Det finns mycket att se för den som vill läsa om, kontrollera detaljer, se hur även bipersoner oväntat kan dyka upp i någon annans historia. Man behöver egentligen inte heller ha läst del ett, om man känner att man inte kan leva utan att Kieron Gillens historia och James McKelvies linjearbete inte är tillräckligt bra om inte även Matthew Wilson färglägger (vilket han gör helt självlysande). Och sedan får man ju en lista med fantastisk musik att lyssna på, också. ( )

I love you, Kid. ( )

That's better - less of the Grant Morrison-esque stuff in this collection and lots of really good character moments. Still not entirely sure what's going on but I'm liking it. Looking forward to the recently announced 3rd mini series. ( )

A huge improvement; everything I wanted from Volume 1. Can't wait for vol. 3. ( )

Phonogram vol.2. is good, but nothing compared to the first one. It is a collection of 7 one shots depicting the same night in a (magical) club. The best issues (chapters) are the Aster and Seth Bingos' ones (the latter by far).The concept is good, but Gillen could not explain clearly up to now what phonomancery is. At least, it works as a good metaphor.McKelvie's art is good as always ( )