Förra året utkom en längre skildring av Ludvig XIV:s fabulösa kärleksliv av den engelska författaren Antonia Fraser, som visade på hur omfattande promiskuiteten var vid det franska hovet under 1600- och 1700-talet. Intrycket förstärks ytterligare - och med råge! - i den roman som nu föreligger med titeln Till dig jag vänder åter. Det är fortfarande 1700-tal, det är fortfarande krig i Europa och Nordamerika, och det jäser bland Frankrikes svältande befolkning. Kungamakten är ifrågasatt av den ledande intelligentian, de fattiga börjar tvivla på att den är av Gud. Med andra ord, pöbeln är på väg att resa sig, som en av de inblandade utifrån sitt perspektiv uttrycker saken.I centrum står en svensk greve, Axel von Fersen, och kung Louis XVI:s mytomspunna gemål Marie Antoinette. Deras kärlek till varandra är stor men fylld av komplikationer, som på olika sätt får spegla tidens politiska skeenden, livet och kulturen. De våldsamma lustarnas markis de Sade, Maximilien Robespierre, Beaumarchais och många andra mer eller mindre kända historiska personer upptar scenen, under det att den svenske greven och hans farligt begåvade älskarinna lever ut sina lustar i en omgivning som fullkomligt sjuder av sexuell upphetsning, kopplad till kärlek och hat såväl som till självbevarelsedrift och makt, och allt där emellan. Det hela skildras till en början med ett frejdigt sinnelag, som stundtals inte står Bengt Andersbergs ångande erotiska historier efter. Det är roligt att läsa, och det är bitvis upphetsande. Men den mörka klangbottnen finns där, och färgar vartefter berättelsen i allt högre grad, i takt med att dramatiken i det franska samhället stegras. Rikedomen har ett pris, liksom kärlekens flammande låga, och det är ofta högt.Till dig jag vänder åter är en roman att leva med i, och som åtminstone den här recensenten gissar kan bli något av ett genombrott för författarna. (Hur dessa tre nu har lyckats skriva ihop sig på ett sådant sätt att man som läsare får känslan av att det endast är en person som har hållit i pennan?) Det hela blir till en mängd stundtals rörande psykologiska porträtt av kungen och de personer som omger honom, trots vetskapen om de orättvisor och det förtryck adel och kungahus har representerat genom århundradena.Tilläggas ska också att i de krissituationer som uppkommer ligger en spänningspotential som gör boken till en riktig sträckläsare. Då som nu är människor under stark press ytterst ångestladdade, något som många gånger står i proportion just till erotiska eskapader. Hur mycket sanning i strikt mening romanen inrymmer är i sammanhanget mindre viktigt, för där finns utan tvekan en mänsklig sanning i mer tidlös bemärkelse. Är det inte den som är den sköna litteraturens egentliga uppgift att visa?

Den franska drottningen Marie Antoinette och hennes kärleksförbindelse med den svenske greven Axel von Fersen är ämnet för denna digra roman. Att den är samskriven av tre författare med oklar inbördes arbetsfördelning märks inte; texten håller jämn stil och nivå boken igenom. Som skildring av tidens politiska turbulens och revolutionens skeenden är den alltför undflyende och därmed mindre övertygande, men som kärlekshistoria betraktad uppfyller den kraven på såväl som nerv och drama som passion och utlevelse. En historisk roman som inom de givna ramerna kryddar stoffet med pikanta detaljer och fantasifulla utsvävningar. De erotiska inslagen är legio, men ganska oförargligt tecknade och aldrig vare sig stötande eller särskilt eggande. Om man bortser från en och annan statisk samlagsskildring är tempot tämligen högt och berättelsen utan longörer. En lättläst bok, amorös och förhållandevis amusant.