Säg 1800-tal och slaveri, och de flesta tänker nog på abolitionism. Detta är dock långt från hela sanningen, för slaveriet överlevde. Återigen ges det mesta utrymmet alltså återigen åt själva slavsystemen, hur de fungerade, vilket folk som fångade vilket och vem som sålde vilka till vilka, och exakt hur ofria slavar i olika samhällen var. Slaveriets avskaffande ges också utrymme, men främst i form av hur det gick till på fältet, inte varför europeiska regeringar bestämde sig för att göra det.

De främsta styrkan hos Slaveri: 1800 till nutid är nog dess bredd: förutom generöst utrymme för den amerikanska södern och de olika afrikanska slavsystemen skildras även slaveriet i de Latinamerikanska områden (Cuba och Brasilien) som inte avskaffade systemet förrän sent under 1800-talet, liksom slaveriet i delar av Sydostasien. Man kunde önska en något större fokusering på t.ex. Indien, men enligt Harrison finns inte mycket forskning på området. Bredden slår dock till viss del tillbaka; till slut blir det lite för mycket om olika system som glider ihop i varandra, lite för lite bonushistoria för att väcka aptiten (prästernas roll i försvaret mot slaveriet runt Borneo var intressant, mer sånt hade bra). Dessutom hittar man ett par stilistiska fadäser, där till exempel en slav som rymt från sin ägare i ett par veckor beskrivs som »skurkaktig«, liksom ett citerande av Kipling som det tycks ha gått slentrian i.

Vad vill då boken säga om slaveriet? Först och främst att kampen inte är över. Slaveriet fortlever, främst i Asien. Det har hittills visat en enorm förmåga att anpassa sig efter de mest skiftande omständigheter. Alla tre delar skulle kunna ses som ett enda stort bevis därpå. Dessutom vill Harrison visa att det går att bekämpa slaveriet. Genom att stabilisera oroliga regioner, genom att ge ekonomiska alternativ. Det kommer dock inte avskaffa sig själv, som vissa västerländska ekonomiska skolor påstår. Det är och har tvärtom varit fullt lönsamt. Avskaffandet har därför i närmast samtliga fall påtvingats utifrån, ofta genom europeiska gevär, i handen på personer vars förfäder en gång såg till att det utbretts.

Avskaffandets historia är nämligen fylld av grymma ironier. Tvärtemot vad en del abolitionister trodde hjälpte det nämligen inte med att avskaffa slavhandeln (något som i och för sig var svårt nog). Även efter det att de stora kolonialmakterna slutat med triangelhandeln fanns det de som fortsatte med detta fördärvliga värv, om än i mindre omfattning. Detta ledde i sin tur att Afrika översvämmades av billiga slavar, vilket gjorde att många afrikanska riken byggde upp storskaliga slavsystem, och så kunde den gruvliga kommersen fortgå. Den avskaffades i många fall inte förrän europeiska imperialister dykt upp, även om detta inte alltid hjälpte. Att det lugn som trots allt inföll sig under kolonialismens dagar försvårade tagandet av slavar gällde alla områden, men räckte alls icke för att avskaffa slaveriet. Detta skedde normalt inte förrän hemmaopinionen fått reda på sakernas tillstånd, och inte ens då gick det undan när idealismen krockade med realpolitik. Här tycker jag Harrison gott kunde fått ta sig lite mer utrymme, och problematiserat imperialismen ytterligare. I Belgiska Kongo iförde kolonisterna ett system av tvingad arbetskraft som knappast stod något annat efter, men detta nämns knappt.

I stort är dock budskapet angeläget och viktigt, och boken illustrerar väl hur brännande relevant historieämnet kan vara. Att känna historien gör en inte immun mot misstag, men det minskar risken. Att känna till hur slaveriet har sett ut hjälper oss att förstå hur det ser ut idag. ( )