Guillou inleder med att plocka isär myter kring häxprocesserna: Häxor brändes inte på bål i Sverige. De halshöggs. De var heller inte i första hand krokryggiga, utstötta kvinnor, utan relativt välbeställda, utan dåligt rykten. Vattenprovet förekom ytterst sällan i Sverige. Urban Hjärnes roll i det hela är dock våldsamt uppförstorad; han ingick förvisso i den kommision som slutligen satte stopp för häxprocesserna och hans inställning var faktiskt skeptisk till häxeriet, men hans roll däri var knappast särskilt ledande.

Men Guillou slår inte bara sönder den falska bilden av häxprocesserna och försöker ersätta den med en mer korrekt, han lyfter dessutom blicken på ett beundransvärt sätt: Han undersöker brott som rättsligt stod mer eller mindre samma nivå som häxeri i svensk rätt: homosexualitet (extremt ovanligt och vad det verkar okänt i breda folklager), barnamord (förekommande, särskilt straffbart då det var ett sätt att dölja otrohet) och tidelag (dubbelt så vanligt att avrättas för som häxeri, speciellt som ett sätt att via rättssystemet begå självmord och samtidigt erhålla syndernas förlåtelse). Han undersöker häxeriet i andra nordiska länder. Han undersöker hur de romerska och spanska inkvisitionerna förhöll sig till häxeri (extremt skeptiskt), Men framför allt: han undersöker varför.

På denna fråga ställer han upp modellen att det var i mötet mellan präster som inhämtat teoretisk kunskap och vanligt folks enkla myter som det farliga skedde. Myternas innehåll hade innehåll som kunde ses som den djävulspakt som var en grov synd, men även en massa annat. Genom prästernas förhör, och den kristna tanken att allt kan förlåtas bara det ångras, och att det därför är viktigt att utröna den fulla sanningen, så började angiveriet. Och då spreds sig paniken, och med den berättelserna om hur häxeri skulle gå till. Och eftersom huvudvittnena var barn så var de extra lätta att suggerera och tvinga till att ange andra.

Guillous teori är kanske inte speciellt avancerad, men däri ligger förvisso en del av styrkan. I den historiska tolkningen är han ibland ute på väl hal is (han hänvisar till Finland som om det vore en koloni), men på det hela taget får det sägas vara ett gediget arbete som presenteras. ( )