Att Carina Burmans Den tionde sånggudinnan inspirerats av Klara Johansons liv – i alla fall vissa fragment av det – står snart klart: inte så att detta helt tar över berättelsen, men fullt tillräckligt för att läsaren ibland kan gissa vad som skall hända, och ibland luras att hoppa i helt vansinniga tunnor.

För att börja om i en ända som kanske är för den oskuldsfulle mer rimlig, så är det hela berättelsen om hur docent Elisabeth Gran försöker leta upp och utge Sophia Elisabet Brenners brev. I bakgrunden lurar ett vad med hennes professor: om utgivningen ger några sensationer är hennes lycka gjord, om inte är hennes karriär död (jag undrar stillsamt hur detta skiljer sig från annan forskning – jag tvivlar på att ens humanioran tillåter att man i åratal sysselsätter sig med något som inte kräver mer än grundläggande filologiska färdigheter). Elisabeth får med sig ett par kollegor i arbetet – väninnan Choice (sa ju att det var K.J.) och hennes »väninna« Thea, och tillsammans kuskar de runt i 1910-talets Europa, med ett par väntade tidsmarkörer och ett par kärleksaffärer med inte alltför nöjsamt slut. Forskningsmässigt går det dock över förväntan: en sammanslutning av vittra kvinnor med syfte att främja fred börjar snart anas, blandande 1600-talsortodoxi med romersk religion. Man undrar nog om inte de tidigare resultaten ensamma skulle skapa ett namn bland historiker, fast måhända inte litteratur-sådana.

Som roman betraktat är det dock aningen svagt: det är smått pinsamt hur det för spänningens skull måste till hela tiden nya ursäkter till varför nya brev med alltmer belysande innehåll kommer till utgivarnas kännedom. När så en viktig del av upplösningen verkar bestå av ren dumhet, med en tillsats av tämligen poänglös mystik så blir man mest trött. Innan dess kan det stundvis vara rätt spännande eller intressant, men överlag är idéerna bättre än utförandet, och tidsskildringen mer intressant än handlingen. ( )

Burman has in her first novel chosen to describe the life of women in several different times. Furthermore, she manages to get a mystery into it all – disguised as a research project – that actually is very exciting to follow.

The main character – Elisabet Gran – moves physically over large parts of Europe and mentally several hundred years back in time. The author succeeds in this rather well, but every now and then her craving for drama shines through. A detail on that matter that comes to me is the letters written about the disaster of Titanic. It feels like a flirt with the reader, to startle him and make him think “aha! I, too, know this!”. There are more examples like that, and it lowers the impression on the whole.

Though, in conclusion, a good approach, well written, and very educational reading, nicely wrapped.
---
Burman har med sin debutroman valt att beskriva kvinnors liv i flera olika tidsepoker. Dessutom lyckas hon väva in ett mysterium - maskerat till ett forskningsprojekt - som faktiskt är väldigt spännande att följa.

Huvudpersonen - Elisabet Gran - rör sig fysiskt över stora delar av Europa och mentalt flera hundra år tillbaka i tiden. Författaren klarar detta tämligen väl, men titt som tätt kan något effektsökeri skönjas. En detalj som fallaer mig in är breven som skrivs om Titanics undergång. Det känns mer som en flirt med läsaren, att få densamme att hajja till och tänka "aha! Det där känner jag också till!". Fler sådana exempel finns, tycker jag, och det sänker helhetsintrycket.

Dock, som helhet, ett bra grepp, bra skrivet, och mycket lärorik läsning, snyggt förpackat. ( )

Roman auch über Aurora von Königsmarck ( )