Webster var en av alla engelska pjäsförfattare som verkade vid sextonhundratalets början: något yngre än Shakespeare, och en klart mindre begåvning, men likväl levande och fortfarande spelad, även på svenska. Det finns en handfull pjäser bevarade, medan nästan lika många förlorats. Han samarbetade flera gånger med andra, men den äldsta bevarade pjäsen, The white devil, ska han författat själv.

Det är en hämndhistoria, i Kyd's stil: hertig Bracciano låter mörda både sin egen hustru Isabella och sin älskarinna Vittorias make för att kunna gifta om sig med henne. Isabella var dock syster till Fransisco de Medici, som leder en sammansvärjning som till slut förgiftar även Bracciano. Pjäsens center är dock snarast Vittorias bror Flamineo, som är den som fört samman älskarna och som framstår som den mest komplexa figuren, roande i sin skamlöshet och med sin manipulativa intelligens.

Titelns djävul syftar tydligen på Vittoria, som dock snarast framstår som en av de minst klandervärda personerna: förvisso utan Isabellas självuppoffrande kärlek till sin make, men till skillnad från männen inte direkt brottslig, vilket gör att den scen i vilken hon ställs inför rätta av kardinal Monticelso, formellt för mord, men i praktiken för äktenskapsbrott, till ett ännu större övergrepp än vad de faktiskt framställdes som: Monticelso agerar som såväl hätsk åklagare som domare, och Vittorias formellt oklanderliga försvar hjälper föga.

Det är en djupt korrumperad värld som skildras, inte bara på grund av mord och hämnd; en viktig händelse i bakgrunden är när den alltigenom otrevlige Monticelso som håller sig med ett svartbok fylld med angivare, lösfolk och tvivelaktiga existenser väljs till ny påve. Ej heller känns de mord som utgör klimax som tillfredsställande: de leder inte till någon försoning, eller egentlig rättvisa. Man anar att allt de kommer föranleda är ännu en runda våld.

Den andra pjäsen är den mest kända: The Duchess of Malfi, en högst gotisk historia om galenskap, död och hämnd. Titelns hertiginna är nybliven änka, och hennes bröder hertigen och kardinalen konspirerar för att se till att hon förblir detta: de tubbar den annars ärlige Bosola att övervaka henne och mörda henne om hon skulle gifta sig. Hon gör naturligtvis just detta, ickekyrkligt, med sin hederlige förman Antonio.

Graviditeter gör äktenskap svåra att dölja: Bosola har snart listat ut att hon inte är ensam, men ej vem fadern är. Skrämsel från bröderna jagar dock snart hararna ur boet, och makarna separerar för att någon skall kunna överleva. Efter mord och grymhet slutar det hela illa för stort sett alla, och snart återstår bara tystnaden.

Webster är mycket tydligt inte någon Shakespeare: det är inte en dålig pjäs ,men man kan se att trots goda vändningar och en intrig lika god som någon, så fattas ändå förmågan att väva samman flera handlingar på ett sätt som fördjupar och nyanserar. Fokus är hämnd och att blod skall sonas med blod.

Den tredje pjäsen, The devil's lawcase, är en märklig pjäs: strikt talat en komedi, men det roliga i den kan ifrågasättas; handlingen tycks huvudsakligen ha satts samman för att få till ett ordentligt underligt rättsfall, som dessutom leder till en lika underlig rättslig prövning medelst svärd. I centrum står Romelio, en cynisk köpman som av pekuniära skäl försöker få sin syster Jolenta att gifta sig med Ercole istället för sin älskade Contarino.

Det hela slutar med duell, två till synes dödligt sårade kontrahenter, ett mordförsök, och diverse lögner om moderskap, skengraviditeter för att dölja verkliga, förklädnader, domare som konspirerar. Titelns rättsfall är en stämningar i faderskapsmål: Romelios mor Leonora vill få honom förklarad oäkta, huvudsakligen som hämnd för att han försökte mörda Contarino som även hon älskar. Synd bara att den påstådde egentlige fadern visar sig vara domare i målet.

Komedi, ja, och formellt så. Egentligen kan nog ingen finna slutet så värst roligt, för inga förtjänta tu får varandra, och de oförtjänta straffas knappast. En viss försonande gest tycks inte nog för att Romelio skall få klara sig på det sätt han gör, och även om Jolenta inte framstått som någon skär jungfru tycks det ändå märkligt att Contarino plötsligt skall finna sig nöjd med Leonora. Viss poesi och roliga passager väger inte upp för sådant.

Den sista pjäsen, A cure for a cuckold, skrevs med William Rowley, och är väl något åt det farsartade hållet. Det finns två handlingar, en om Lessingham som är kär i Clara som är kär i Bonville, som firar bröllop med Annabel, och en om sjömannen Compass, hans fru Urse, och köpmannen Franckford som gjort henne med barn.

Lessingham uppvaktar Clara, som kärlekskrank ger honom ordern att döda sin bästa vän: han tror att hon menar Bonville, och lockar med honom över till Calais, där dueller är lagliga. De kommer dock överens om att döda vänskapen istället och vänder hem. Under tiden har Compass återvänt hem efter att ha trots vara förlorad till havs i flera år, och när han förstår att hans hustru har en nyfödd son bestämmer han sig för att barnet är hans: efter juridiskt bondfångeri lyckas han, men för att slippa kallas hanrej (å, så lustigt dessa engelska pjäsförfattare fann detta ord och alla anspelningar på horn), så bestämmer han sig för att han och hans hustru skall låtsas att den andra har dött och sedan gifta sig på nytt.

Och så, i sista akten, försöker författarna dra igång en svartsjuke- och förväxlingsdrama bland de mer högborna aktörerna, tämligen onödigt av andra skäl än att förlänga en annars ganska kort pjäs.

Humor finns där förvisso, såväl ordvitsande som absurda situationer, men mycket lite annars: Compass rättframma sätt och vägran att acceptera annat än att barnet är hans gör honom till den mest intressanta, även om han egentligen inte är mer rundad än någon annan så är hans enkelspårighet charmerande och gör honom till den ende som framstår som vid alla sunda vätskor, undantaget Annabel, vars godhjärtade list när hon hjälper sin misslyckade rånare Rochfield gör att henne till pjäsens blott andra riktigt sympatiska viktigare roll. Det går säkert att sätta upp detta och göra lycka, men något omistligt storverk är det knappast. ( )

The White Devil

A play reliant on intricate family relations and a web of lust, deceit, ambition and vengeful urges to rival any play I've ever come across. It has the classic elements of its genre - murder, ghosts, play-within-a-play, revenge - but it feels different in some important respects. There's a whole conspiracy of revengers, most of whom seem nearly or equally as reprehensible as the play's blatant villains and some of whom appear to get away unpunished. There's only a half change of rule to restore sanity and righteousness - and it's not clear whether the next generation really will turn out any better. Even more pessimistic than its antecedents.

Who's the White Devil? (A devil in disguise, considered more dangerous than an openly evil person.) Could be Vittoria, Bracciano, Flamineo - but I'm proposing Monticelso, the vengeous Cardinal with a book full of the names of criminals, classified by type, who gets a murderer pardoned so he can use him for more murder, and ends up elected Pope.

I should go see a performance of this.