Selma Lagerlöf är en förfärlig författare; hon är en av de få jag känner till som inte går att förutspå, med tillräckligt djävulskap i sig att teckna sympatiska huvudpersoner, låta det se ut som alla problem skall ordna sig och sedan låta det gå rätt åt häcklefjäll i slutkapitlet. Att avslöja slutet på Jerusalem vore därför ett illdåd, men jag kan lugnt säga att sådan oviss spänning har jag inte upplevt på länge – och det i en roman där i stort sett inte mer (och för den delen inte mindre) än vanlig mänsklig lycka står på spel.

Men låt oss börja i början: berättelsen inleds med en novell, om hur Stor Ingmar Ingmarsson visade sig leva upp till det som gjort hans familj till den mest ansedda i dalasocknen: de har en förmåga att göra det som är gudi behagligt, och får tack vare det åtnjuta Hans nåd. När själva berättelsen börjar är dock Stor Ingmar gammal, och hans ende son är bara en liten pojk. Det gamla, starkt sammanhållna bondesamhället håller på att bryta upp, och en efter en försvagas eller dör de ledande krafterna: prästen, skolläraren, Stor Ingmar. Efter att socknen länge ha stått emot allt vad frimickel heter kommer det till slut en väckelselära till byn, och efter många turer kommer en liten skara anhängare till den i bokens andra halva att utvandra till Jerusalem, för att ansluta sig till en redan existerande koloni och leva som förebild för andra människor. Jerusalem är dock en hård stad; ingenstans är de religiösa motsättningarna så stora, och de får utstå mycken förakt.

Båda halvorna är fantastiskt bra; jag tror aldrig jag läst en bok där jag kunnat känna så stor förståelse och aktning för i princip varenda figur samtidigt som den innehåller så mycket motsättningar mellan olika åsikter och åskådningar. Ett tag tycker man att de nyfrälsta är väl sekteristiska, men känslan går snart över och förbyts i respekt för deras förmåga att utstå världens hån. Det är en bok där den kristna tron spelar stor roll, och stilenligt ligger Lagerlöfs berättande hela tiden på eller precis bortom gränsen till det fantastiska. Det är dock snarare tron än religionen som hyllas, och i synnerhet berättelsen om tillståndet i Jerusalem visar vilken ond kraft religionen kan vara, vilket gör att man inte känner predikad för.

Detta var en stor och bra läsupplevelse, klart den bästa berättelse jag läst på mycket länge. Rekommenderas varmt. ( )