I novellsamlingen Vänner emellan från 1955 möter vi Piraten i absolut högform och han visar här upp hela sitt breda berättarregister; från den bitterljuva Kärlek och långvantar och den tragikomiska Augusta kommer till klarhet till den märkliga historien om ryttmästare Victor Dieudonné Blaudonner, mannensom hade sin egen dödsdom inom glas och ram på väggen.

Kronologiskt är Vänner emellan inte senare än t.ex. Flickan med bibelspråken, men det känns ändå så: till skillnad från andra av Piratens böcker tränger det moderna samhället in här, med bilar, ålderdomshem och ett barndomslandskap som tydligt förflyktats. I alla fall i vissa av berättelserna: i andra finns det gamla Skåne kvar, eller så står de halvt utanför tiden.

Boken inleds dock stilenligt: författaren är på besök i sin hembygd, halvt skövlad och förkrympt, och besöker en kyrkogård: berättandet kommer visserligen igång, men det man får höra är om klart avlidna personer,och sådana som förekommit i tidigare böcker: såväl kapten Anton som patron Esping dyker upp. I »Fem kvart på landsvägen« får man följa författaren på bussresa och se allehanda personager som då dyker upp, och »Per Omme« handlar om en man med ett ruckel till bostad och genomträngande skräck för att hamna på ålderdomshemmet.

Även Peter Gädda dyker upp: visserligen bara som en person i ett jaktlag, vilket mestadels är en ursäkt att få berätta uppenbara lögnhistorier och like naturskildring, men trevligt ändå. »Julgäst« och »Arkeologi« är mer klara poängnoveller, »Vänner emellan« och »Plats efter Jonsson« något åt det tragikomiska, och »Augusta kommer till insikt« lär en hur man skall hantera hustrur som kommit på en som otrogen.

Det är en god samling, utan dåliga nummer, och försvar väl sin plats bland övrig Piraten-produktion. ( )