LB-3

I'm not going to review the actual sonnets. Others have done it better and at great length. Obviously repays reading and rereading but every time I find something new.

This edition is excellent. The poetry is presented clearly and cleanly and the notes don't overdo it as the Arden has a tendency to. Language and vocabulary are explained, contentious passages are discussed and additional meanings are covered, including, of course, the double entendres. ( )

There is a very definite reason that some of Shakespeare's sonnets are recognizable by the completion of the first line, whereas with others, you could hear the whole thing and not have any idea who wrote it (or what it was about). Some of the sonnets are very nice, but on the whole, I didn't care for them very much. The epic poems where more interesting to me (The Rape of Lucrece and Venus and Adonis). ( )

Shakespeare skrev som bekant inte endast dramer utan även poesi: förutom sonetterna, som troligen är de mest kända, finns några längre, berättande poem bevarade. Dessa är Venus and Adonis och Lucrece (även känd som The Rape of Lucrece), med ämnen hämtade ur den klassiska litteraturen, den allegoriska The Turtle and the Phoenix (turturduva, inte sköldpadda), och The Lover's Complaint, om en bedragen flickas veklagan över den trolöse unge mannen. Den volym jag äger heter Sonnets and Poems (naturligtvis finns det många olika utgåvor), och innehåller inga som helst kommentarer eller noter. I vissa fall (de klassiska dikterna) var detta ingen större förlust, i andra (allegorin och sonetterna) hade sådant varit till stor nytta.

Sonetterna är hur som haver indelade i olika grupper: först 17 stycken som uppmuntrar en ung man att skaffa barn på det att hans skönhet inte må förgås utan leva vidare i dem (ett tema som återkommer från både Venus and Adonis och Lucrece), sedan 108 riktade till en »skön yngling« som poeten uppenbart är förälskad i, varefter i de sista sonetterna beskrivs ett förhållande med en »mörk dam«:

My mistress' eyes are nothing like the sun;
Coral is far more red, than her lips red:
If snow be white, why then her breasts are dun;
If hairs be wires, black wires grow on her head.
I have seen roses damask'd, red and white,
But no such roses see I in her cheeks;
And in some perfumes is there more delight
Than in the breath that from my mistress reeks.
I love to hear her speak, yet well I know
That music hath a far more pleasing sound:
I grant I never saw a goddess go,—
My mistress, when she walks, treads on the ground:
And yet by heaven, I think my love as rare,
As any she belied with false compare.

(Sonnet 130). Denna dam har tydligen stulit ynglingens kärlek, till skillnad från den rivaliserande poet som Shakespeare tidigare haft att tampas med och vars överlägsenhet han erkänt (samtidigt som han klart påstått att det enda som står mellan ynglingen och glömskan är hans vers – ironiskt med tanke på all den möda som ägnats att ta reda på vem den anonyme ynglingen kan ha varit).

Sonetterna är på det hela taget trevlig, om ibland lite väl tung läsning. Liknande kan sägas om de två kortare av de berättande verserna, och de är på det hela taget inte så värst speciella och gav inga större intryck. Även om berättelsen om Sextus Tarquinius våldtäkt på Lucretia ibland även den går lite långsamt och tar en omväg via en målning över det trojanska kriget för att visa upp poetens kunskaper, så är den ändå för det mesta klar och redig, även om moralen med moderna ögon sett är förkastlig. Det var den i och flr sig på Shakespeares tid också, men då snarare för att den var kättersk än misogyn: att som Lucretia begå självmord – oavsett om det var för att tvätta bort skammen av att ha tvingats leva med en annan man – sågs som bekant som liktydig med enkelbiljett till helvetet.

Nej, klarast lyser Venus och Adonis, om kärleksgudinnans lust efter den ovillige ynglingen och hur hon först med milt våld försöker tvinga sig på honom för att till slut se honom gå till sina kamrater för en jakt, trots att hon varnar honom för vildsvinet. Han överlever inte detta möte, vilket framkallar stor poesi när Venus först söker efter honom och sedan, efter att ha funnits hans blodiga kropp beklagar sig.

Shakespeares poesi är inte felfri, men det är tydligt att han kan göra minst lika väl ifrån sig med rim som han normalt gör utan. Den som uppskattar hans mer lyriska kvaliteter bör stifta bekantskap med även denna sida av hans produktion. ( )

teeny book of poetry, seems to be affiliated to Allied newspapers, maybe a free gift, dated in pencil 1890 ( )