Låt det sägas med en gång: mycket av innehållet i Snorre Sturlassons Heimkringla är rätt förglömligt; norska kungar som kämpar ner varandra i en evinnerlig våldskarusell. Och detta är en spegel av Snorres intresse, inte verkligheten: det kan knappast ha skett färre andra tilldragelser under till exempel Olav Kyrres ovanligt långa regeringstid än till exempel Olav den helige, men där den senares saga upptar en hel volym får den förre bara ett par ynka sidor, just för att det var en period utan uppror och krig. Däremot är vissa passager mycket stor litteratur; det är svårt att tänka sig en mer välkomponerad och dramatisk skildring än den av slaget vid Svolder.

Den senaste svenska översättningen har oförklarligt nog getts titeln Nordiska kungasagor. Jag blir inte riktigt klok på varför inte »Heimskringla« skulle fortsätta att duga; båda titlarna är lika påhittade. Sådan opietet vid namngivning är för övrigt rätt genomgående, och den norske mästerskytten Einar får här tillnamnet »tarmskälve«, en modernisering lika onödig som opoetisk – speciellt som boken ändå utrustats med slutnoter av ett sällsamt onyttigt slag, vilka för det mesta endast upplyser om hur olika tillnamn skall översättas eller vilken modern ort som döljer sig bakom ett visst ortsnamn (min favorit är den som förklarar att »Hven är Ven i Öresund«), vilket för det mesta är tämligen onödigt då jag ändå inte vet var Engen eller Öxfjord ligger. Någon gång kan de ge riktiga upplysningar om sedvänjor eller liknande, men minst lika ofta missar de att förklara något, till exempel att »Kirjalax« var nordbornas namn på den bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos, eller att den danske kung som här kallas Sven Ulfsson på svenska normalt kallas Sven Estridssen (vilket blir än svårare att genomskåda då hans moder här kallas Astrid).

Förutom namnen klarar sig dock översättaren i stort sett utan klander; hans avsikt har förvisso varit att föra det närmare ett svenskt normalspråk istället för att behålla isländskans korthuggenhet, vilket ibland är en klar försämring, men han har å andra sidan lyckats hålla svenskan tämligen vårdad på ett sätt som gör att den inte känns pinsamt samtida.

För att återvända till handlingen är som sagt Olav Tryggvassons saga klart bäst; förutom slaget vid Svolder innehåller den sådant som skildringen av slaget vid Hjörungavåg, välkänt för läsare av Röde Orm , som troligen kommer känna igen mycket men också inse att kung Haralds julgille med historierna från detta slag är en historisk orimlighet då Harald enligt Snorre vid slagets tidpunkt redan förlorat makten (sedan kan man ju naturligtvis ifrågasätta om slaget överhuvudtaget stått). På det hela taget är det en hel del etablerade halvsanningar som får sig en törn; vissa vill ju till exempel göra en rätt stor sak av att vissa sveakungars namn uppträder både hos Snorre och i Beowulfskvädet, vad det verkar utan att ha tänkt närmare på saken: det är faktiskt ingenting utöver namnen som verkar stämma (vilket en del entusiaster troligen är rätt nöjda med; då har de ju två versioner att välja på och kan ta den de gillar bäst). Dessutom invecklar sig Snorre i ytterligare lite euhemism utöver vad man kan återfinna i Eddan, och ger här ytterligare några detaljer om gudarna, detaljer som dock inte verkar tas på större allvar av forskningen.

Olav Tryggvassons sagas storhet ligger snarast i koncentrationen minnesvärda skildringar; själva händelseförloppet är annars inte mycket märkligare än de andra kungasagorna: ung kung tar makten i en del av riket, typiskt Viken (området runt nuvarande Oslo) eller Trondheim, vilka tycks ha stått i ständigt motsatsförhållande till varandra, fördriver motståndare, och får omväxlande stöd och problem från danskt och svenskt håll. De forna makthavarnas anhängare växer sig till slut starka nog för ett uppror, och så börjar hela dansen på nytt. Även övriga kungasagor bjuder dock ibland på bättre episoder, som den om Tormod kolbrunarskalds död efter slaget vid Stiklestad, där han går omkring dödsblek men bland annat beds att gå och hämta ved innan han till slut sliter ut en pil med orden »Konungen har fött oss väl. Jag är ännu fet om hjärterötterna« (som sagt, större korthuggenhet vore ibland önskvärt).

I slutändan är dock Heimskringla, trots att man till slut blir lite trött på allt stridande, i sina stycken så stor litteratur att den väl förtjänar att läsas. ( )