Det är lite svårt att förstå varför Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld ges ut i en volym. De är förvisso de två första delarna i en trilogi, men de har därutöver inte mycket gemensamt: det är samma trakt och samma familjer som skildras, men man behöver knappast ha läst om ringen för att kunna förstå vad som pågår i berättelsen om Charlotte.

Sagda ring har på ett ytligt plan desto mer gemensamt med den som Bilbo Bagger vann under dimmiga bergen: en stark ondska omger de båda, de är båda starkt åtrådda och ondskan härrör i båda fallen från en numera kroppslös person som gör allt för att återfå den. Där tar dock likheterna slut: Löwensköldska ringens förbannelse är den som drabbar gravplundrare, och spöket som vill ha tillbaka den vill inget mer med den än att just få den åter. Den spökhistoria som följer den är bitter och skoningslös in i det sista, men bjuder egentligen aldrig på något större djup eller tema.

Kopplingen till Charlotte Löwensköld är som sagt ganska svag: boken om henne är istället formad som en kärlekskomedi, även om innehållet raskt utvecklar sig mot tragedin. När huvudberättelsen börjar är Charlotte Löwensköld förlovad med den begåvade prästen Karl-Artur Ekenstedt, av alla förutspådd att göra något stort, men på grund av diverse missförstånd och Karl-Arturs till ödmjukhet förklädda högmod slår han upp förlovningen. För att skydda sin forne fästman, som hon fortfarande är förälskad i, tar Charlotte på sig skulden, med följden att han alltmer fjärmas från henne.

På baksidan av min bok står annars att Charlotte Löwensköld skall vara »humoristisk« och »ömsint«. Det håller jag verkligen inte med om, tvärtom är det en ganska mörk berättelse som endast räddas mot slutet, lite av Gösta Berlings saga fast med omvända förtecken. Bifiguren och primus motor Thea Sunder är rent grotesk i sin svartsjuka kärlek till Karl-Artur, en person som visar att all kärlek knappast är av godo, och huvudpersonernas förmåga att tala förbi varandra är monumental, liksom Karl-Arturs ovilja mot allt jordiskt och högmodiga förkastelse av alla i hans närhet som inte delar hans gnosticistiskt färgade pietism.

Till slut kommer just Charlottes offermentalitet och Karl-Arturs självupptagenhet och egenkärhet dem att driva ifrån varandra. Här kunde man tro att någon form av moralisk slutkläm – godtyckligt vilken – skulle komma till synes i avslutningen, men även om man som läsare har betydligt enklare att tycka om Charlotte, så är slutet helt otillfredställande ur denna synvinkel. Det finns dock även en tredje del att läsa, Lo Anna Svärd, och jag hoppas i alla fall att Karl-Artur och Thea får de straff som deras själviskhet gjort dem förtjänta av. Innan jag ser om de får det är det dock svårt att riktigt säga vad jag tycker: Löwensköldska ringen framstår än så länge som tämligen poänglös i all sin blodighet, och Charlotte Löwesköld är påtagligt oavslutad och lite lös i formerna. Jag får be att få återkomma i frågan. ( )