Jag har nu läst de första hundra sidorna av Ernst Brunners Carolus Rex. Jag ämnar inte läsa resterande 700.

Den bild som här uppmålats av kung Karl är så svart att man har svårt att tro att någon så deformerad figur någonsin beträtt denna jord. Skall man beskriva Brunners Karl XII i ett ord måste det nog bli ›patologisk‹. Han är en psykopat och megaloman, helt uppfylld av sig själv och nästan helt utan förmåga att uppskatta andra.

Brunner har själv hävdat att det är fråga om en bok byggd på fakta, att han bara förklätt en historiebok till roman, och sagt att »ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII«. Det är således rätt så intressant att biblotekarie Bengt Nilsson kunnat påvisa fel efter fel efter fel – jag har inte räknat, men det tycks landa någonstans runt ett per sida.

Som källa för historiska fakta är det alltså inte mycket att ha. Som roman då? Nä, det duger inte som det heller. Jag vill helt enkelt inte läsa mig om Ernst Brunners nidbild av Karl XII; jag finner inte ohöljda psykopater intressanta. Någon gång ibland får han väl till det, men för det mesta är det bara en orgie i känslolöshet och galenskap, och det blir tröttsamt. Romaner skall vara påhittade. Historia skall inte vara det. Den här försöker vara både och, och håller således inte som något. ( )

A big fat content-rich fictious description of Karl XIII. Intensively laborious to read. Here and there the text gets almost interesting, but mostly it just goes on and on in a even-thick, difficult to penetrate shrubbery of places, names and happenings.
I don’t think it is a mistake. I think the author wanted it that way – unbelievable enough. The test is supposed to give (and almost succeeds) an impression of being a diary, written by the war lord (king) himself. But it gets heavy, with imaginatively old language (language truly from the 16-17-hundreds would be close to impossible to read) and almost fully without dialogues over 807 pages; all sayings are referred to indirectly. Such things do not make a text lighter.

The historian and member of the Swedish Academy Peter Englund has criticised Brunner for “Carolus Rex”, not because it is a fabricated story he squeezes out, but because he doesn’t make up enough. I agree. It never lifts above a dusty History book from school, how ever much Brunner tries.
---
En stor tjock innehållsrik fiktiv teckning av Karl XII. Oerhört jobbig att läsa. Glimtvis piggnar texten till och blir nästan intressant, men annars lunkar den på i ett jämntjockt, svårgenomträngligt snår av platser, namn och händelser.
Jag tror inte det är ett misstag. Jag tror författaren ville ha det så - obegripligt nog. Texten skall ge (och lyckas nästan) intryck av dagbokskaraktär, skriven av krigarkungen själv. Men allt blir tungt, med illusoriskt gammalt språk (verkligt 16-1700-talsspråk skulle bli i det närmast oläsligt) och nästan helt utan dialog på 807 sidor, alla repliker refereras indirekt. Sånt lättar inte upp en text.

Historikern och akademiledamoten Peter Englund har kritiserat Brunner för "Carolus Rex" inte för att det är en påhittad historia han klämmer ur sig, utan för att han hittar på för lite. Så är det nog, jag håller med. Aldrig lyfter det mycket högre än en dammig historiebok från skolan, hur mycket Brunner än tar i. ( )