Lapinmatkan päiväkirja on merkittävä paitsi pohjoisen historian kannalta myös siksi, että se on ainoa Linnaeuksen omin käsin kirjoittama matkakuvaus. Myöhemmillä matkoillaan (Taalainmaa 1734, Öölanti ja Gotlanti 1741, Länsi-Göötanmaa 1746 ja Skåne 1749) hän usein saneli havaintonsa jollekin matkaseurueen jäsenelle. Ensimmäisellä matkallaan Linnaeus oli yksin ja omillaan, vailla ketään kenelle luennoida. Siksi juuri tätä kesän 1732 päiväkirjaa on totuttu pitämään hänen tuotantonsa henkilökohtaisimpana dokumenttina; näillä sivuilla tiedemies on vielä ”luonnontilassa”. Kenties epämuodollisuus ja tuoreus vaikuttivat siihen, ettei Linnaeus koskaan julkaissut päiväkirjaa. Se nousi yleiseen tietoon lopulta vuonna 1811, jolloin Lontoossa ilmestyi englanninkielinen käännös. Ruotsissa päiväkirja julkaistiin ensimmäisen kerran 1889, mutta kauan kaivattu tieteellinen laitos valmistui vasta vuonna 2003.
http://agon.fi/article/linnaeuksen-kaksi-lappia-alkuperaiskansan-onni-ja-kurjuus...

Den första av Carl von Linnés resor företogs när han var en tämligen oansenlig student, så även om det även finns en hel del av de mer tröttande dragen från senare resor – förbättringsförslag för jordbruk, nyttiga växter, geologi – och latinet är nästan ännu mer rikflödande, så är det ändå en lite mer lättflytande skildring.

I huvudsak tycks han ha undersökt dels växter och djur, dels samernas livsföring, dels vilka mjölkprodukter som framställdes: den som vill lansera nya sådana finner här rikligt material. Samerna skildras tämligen fördomsfritt: det finns lite av både den moderna människans beskäft samt beundran inför den starke jägaren, och även om han säkert fått en del om bakfoten så finns där ändå respekt nog för att det absolut inte skall vara plågsamt.

Det är tämligen ostrukturerat: betraktelser om klädesdräkter följer på något fynd av en blomma eller en dum prästman som försökt argumentera med den unge lärde. Ibland blir komiken ofrånkomlig, som när Linné räknar upp olika sorters rävar och de pris man får för deras pälsar, och däribland lakoniskt meddelar:

5. Röda rävar, gula till färgen.

Inget pris, bara en upplysning om kulören. Och redan några sidor senare får vi reda på, för säkerhets skull mestadels på latin, att

Kvinnfolks [livmoderslida] blir ej av [fetma vidare], snarare trängre, och ju magrare, ju större vagina.

Anmärkningen står i stycket om den »lulensiska prefekturen«, oklart dock hur allmängiltig observationen skall vara eller hur han nått till detta resultat. Nåväl, med tanke på hur Linné utformade sitt system för klassificering av växter är väl sådana observationer inte att förvånas över. ( )