Söderköping är idag ett hyfsat typiskt småsamhälle: 7000 innevånare, inga större sevärdheter, ingen mer framstående industri, men en vacker, bevarad stadsmiljö. För 750 år sedan var läget då annorlunda: då var Söderköping fastlandssveriges största stad, snabbt växande tack vare en god Östersjöhamn och ett läge i kungamaktens starkaste bygder; en av endast ett fåtal städer i riket, inte lika anrik som Sigtuna eller Skara, men likväl anlagd klart före den period av stadsgrundande som snart skulle börja.

Så långt, egentligen inget att förvånas över: tidigmedeltida storhet och sömnighet idag tycks nära sammankopplade (av de städer som grundades innan eller ungefär samtidigt med Söderköping är idag bara Linköping riktigt stor). En sak har dock Söderköping som saknas på andra platser: lera. Staden har förmånen att ligga på blålera som konserverat många fynd, och tillsammans med att Storån grundades igen under 1500-talet och staden därmed lade sig till vila har det gjort att arkeologer idag kan gräva fram stora mängder intressanta fynd, även av trä eller till och med läder och tyg.

Nu är dock Harrison främst historiker, så mycket av boken berättar istället om vad hans ämne har att säga om staden: dess handel, dess värdskap för stormöten (bland annat ett förberedande inför Kalmarunionen), dess kyrkoliv, dess interna strider. Liksom en hel mängd kringhistoria: Harrison vill länka dess tillkomst till svärdsmissionen som vid samma tid pågick i Baltikum och Finland, vilket dock främst tycks bygga på samtidighet och att staden måste anses som ett projekt från kung Sverker Karlssons sida, möjligen tillsammans med Birger brosa.

Här visar sig också ett av problemen: det är egentligen något tveksamt om Harrison egentligen har nog material att skriva 250 sidor om Söderköping, ens när han kan fylla många av dem med vackra fotografier. Mycket utrymme läggs på rätt allmän svensk historia, ibland ungefär vad man kan vänta sig som nödig bakgrund, ibland mer onödigt utförlig. Ju längre fram i tiden man når, desto mer lättad tycks han också bli när han kan ersätta arkeologi med arkivforskning, även om den förra ofta är mer åskådliggörande – jag anade inte att gatubeläggning kunde vara så klargörande.

Nåja, Harrison skriver som alltid kompetent, och det finns trots allt en hel del att hämta, även om man ibland tycker att det borde finnas mer. ( )