Michael Robinson (1) (1944–)

The Cambridge companion to August Strindberg, var, efter att tidigare ha läst motsvarande i serien för Jane Austen, något av en besvikelse: tydligen gäller – grovt – att Austen skriver man om för att nå ut till läsare, Strindberg för att nå akademiker. Boken innehåller bidrag av såväl svenskar som engelsktalande, och behandlar i första hand dramatiken – inga genomgångar av Hemsöborna, knappt något om den tidiga samhällskritiken, förvisso en del om de halvt självbiografiska fiktionerna, men i huvudsak: teater.

Inget fel på teater, och i en internationellt orienterad bok är detta snarast nödvändigt, eftersom det är där hans stora betydelse internationellt ligger, men ändå: att skriva om teater tycks vara litteraturens motsvarighet till den teoretiska filosofin: många är kallade, få utvalda att göra det begripligt och läsligt. I viss mening är detta Strindbergs eget fel, ty han levde ju i en tid när man just kommit på att det gick att formulera manifest om hur man bäst skulle skriva litteratur, något han själv ägnade sig åt, vilket knappast gör saken bättre, men som det ibland verkar svårt att skriva läsligt ens om Shakespeare, så önskar man att han låtit bli att ytterligare fördunkla sinnena.

Likväl: den bok som nu producerats är styckvis intressant, som i stycket om kvinnosynen, där man kan ana att författaren nästan fått sätta sig på fingrarna för att låta läsaren själv dra slutsatsen att Strindberg i just de stunder han önskar utmåla kvinnan som vek och försåtlig ständigt låter henne triumfera till slut (undantaget möjligen Giftas II). Andra bättre stycken behandlar Strindberg om romanförfattare, liksom historiespelen. Annat lider tyvärr av akademisk jargong och överteoretiserande. Är man grovt fascinerad av Strindberg eller modernistisk teater kan detta vara av intresse, men för den mer stillsamt intresserade finns nog bättre platser att börja på.… (más)