Johan Hakelius

Johan Hakelius gjorde stor succé med sina skildringar av excentriska britter i böckerna Döda vita män och Ladies. Nu följer han upp dem med en samling underhållande historier om personer, situationer och egenheter under 200 år av brittisk historia. Läs om Jane Austens Bath, världsutställningen i London 1851, äventyrerskan Gertrude Bell som blev kungamakare i Jordanien och Irak, Beatrix Potters sagovärld där djur blir människor, Rex Whistler som målade mellankrigsgenerationens snurriga upptåg och mycket mer.… (más)

Anglomani, en besatthet av det engelska, leder till hamstrande av fakta. Som att vraket Jeffrey Bernard greps på en klubb grundad av en bror till Stephen Tennant, vars vän, Edith Sitwell, stickade strumpor åt Alec Guinness, vars mentor, John Gielgud, svärmade med James Lees-Milne, som hjälpte fascistledaren Sir Oswald Mosley, gift med Diana Mitford, dyrkad av Evelyn Waugh, vars son Auberon stämdes av Sir James Goldsmith, spelkamrat med Alan Clark, vars styvmor hade rötter i Kenya, där Jock Delves Broughton åtalades för mord på Lord Erroll, vars dotter gifte sig med Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, som hjälpte Hugh Massingberd, vars idol, Anthony Powell, valde psalmerna på George Orwells begravning.
Döda vita män är en bok om 1900-talets England, speglat genom dessa märkliga personer.… (más)

1: Falsk marknadsföring! Det är lika mycket en bok om alla dessa kvinnors fäder, bröder, söner, män och älskare som om dem själva. Resultatet är tråkigt och otillfredsställande. Man skulle tro att det fanns hur mycket som helst att hämta i ämnet, men Hakelius är antingen ur form eller helt enkelt inte särskilt intresserad av kvinnor.
2: Språket lika jobbigt som i "Döda vita män". När blev J.H. en "briljant stilist" (SvD) eller någon som får recensenter att "/.../ana att en Jolo eller en Lytton Strachey ler i sina himlar" (Aftonbladet)?
Underhållande, javisst, men briljant? ICKE. Behållningen ligger i de öden som (rörigt och oftast ganska ytligt) beskrivs, inte i J.H:s språkdräkt som oftast bara sitter såpass illa att läsningen blir obekväm, men ibland närmar sig gränsen för vad en normalt språkbegåvad människa klarar av. Det är inte Cecilia Hagen, riktigt så långt har J.H. inte kunnat vända sig från de verkligt briljanta britter han med rätta beundrar, men besviken blir man om man hoppats på högklassig litterär anglofili.… (más)