Pelle Forshed

> Par Charlotte (U Lost Control) : Histoires de famille [Pelle Forshed]
14 oct. 2015 ... C'est assez simple : dès que j'en vois une en librairie, je l'achète. Histoires de famille de Pelle Forshed est une de mes dernières trouvailles.
... Au final, un bel équilibre se crée pour former une bande-dessinée intelligente et percutante, mais pas bouleversante d’émotion. Bien-sûr, l’émotion provoquée variera en fonction des sensibilités, mais n’attendez pas de ces Histoires de famille qu’elles tirent sur vos cordes sensibles et fassent appel au pathétique.… (más)

Tio år är en aktningsvärd ålder för en en serie, än mer om den handlar om att försöka hålla sig relevant, uppdaterad, inne. Det är dessutom sällan som de där allra tidigaste försöken framstår som roliga: om inte referenserna helt passerat så har ännu inte humorn hunnit förfinats, och tekniken i illustrationerna gör ofta att de ställda intill de senaste alstren framstår som sprungna ur en femårings penna .

Så också för innehållet i Pelle Forsheds och Stefan Thungrens Tio år med Stockholmsnatt (även om de tidigaste serierna då gavs ut under namnet Disco sucks): de första försöken är klumpiga i linjerna, och ännu finns inte riktigt den extra vridning av poängernsora som tar det från »titta på miffo-hipstern(/gothen/klubbungen)« till »vad fan håller vi på med egentligen?« (det kan ha att göra med att verkligheten också bara blir konstigare och djävligare).

Nåväl, om det man vill ha är samtiden sedd genom ett gäng åldrande, närförortsboende hipsters ögon, lätt förvrängda, så är det här roligt. Till och med de nu snart tio år gamla skämten (»Nya Prins John« är fortfarande den roligaste politiska satir jag sett). Eftersom produktionen av nya serier dessutom tycks ha upphört så får detta också vara tröst och avsked.… (más)

Egentligen hade det nästan varit värt att köpa Pelle Forsheds och Stefan Thungrens Stockholmsnatt 3 (som alltså föregicks av Stockholmsnatt, utan någon siffra) bara för den serie där en av figurerna går förbi en valstuga med en affisch med ett krönt lejon och texten »Nya Prins John«. Jag skrattade ohämmat första gången jag såg den, och jag gjorde det nu igen.

Det är också symptomatiskt för hur serien har utvecklats: visst, det finns fortfarande en hel del skämt om innescener och att vara först att överge det senaste, men nu är de olika personerna överlag så gamla att de i stort sett (borde) slutat bry sig. Förutom skämt om långkok och obskyr musik så får man nu också oro för hur man skall bete sig som förälder, men också mer samhällssatir: det är mer och mer troligt att den upplevda tomheten i utelivet kontrasteras mot sociala orättvisor, som parodin på DN:s utskällda reportage om vindslägenhetsboende (här omvandlat till livsstilsreportage för hemlösa).

Där ligger också svagheten: Stockholmsnatt är en serie som troligen kommer ha lika svårt att åldras som de personer den skildrar. Är det inte indieband som refereras är det dagsnyheter. Det är fortfarande roligt, men det kräver att man minns tillräckligt för att förstå vilka nyheter de driver med. Gör man det är det dock väldigt roligt.… (más)

Till det som jag är mest nöjd med min morgontidning för hör de serier som regelbundet publiceras där: Berglins skulle ju på egen hand kunna få en att prenumerera, och Mumins och Dragos äventyr gör att även de dagliga behovet tillfredsställs. När man dessutom varje fredag får läsa Stockholmsnatt (vilket alltså även är namnet på deras andra kompilation), om en grupp åldrande hipsters, besatta av att ständigt vara först med att överge det senaste, så kan man inte gärna hoppas på mer.

Även om en sådan serie tämligen lätt skulle kunna bli något som endast de invigda skulle kunna få glädje av fungerar det faktiskt riktigt väl: man behöver inte veta alltför mycket om de trender en sådan grupp faktiskt skulle följa för att skratta åt det nervösa i det hela, och de faktiska åkallanden av specifika band eller märken som sker håller sig som mest på en nivå där man av sammanhanget förstår vad som skall signalleras.

I andra fall är det som sagt en begynnande åldersnoja: att träffa yngre bekantskaper som startat familjeliv medan man själv hänger på klubbar, eller allmän satir om stackars reklamare som beklagar sig över att finanskrisen inte låter dem skaffa senaste macbooken. Att se figurerna driva med kungahusets förlovningsvideo är fortfarande bisarrt roligt, även om det hela troligen kommer vara obegripligt i längden.

Nåväl, om albumet inte är helt tidsbeständigt är det fortfarande väldigt, väldigt roligt. Läs innan det är för sent.… (más)